The Supremes.

Typ så. Fast vi var snyggare när vi stod bredvid.

När jag var liten hade mamma en blå Merca, EXR. Den var så jävla snygg. Och cool. Hon brukade säga att den var lite som att styra ett skepp. Jag fattade inte riktigt då, men jag tror jag kan tänka mig nu. Lite sådär gungig och svampig, med en stor ratt nästan som ett gammalt roder. I Mercan fanns så klart en kassettbandspelare och vi brukade lyssna på Diana Ross and The Supremes. Så jävla bra. Min danska (eller finska, eller vem fasen vet) vän Michelle är väldigt into gammal musik och när vi i helgen lyssnade på The Supremes på vinyl fick jag sådär minneshurvens. Jag hade verkligen velat få provköra den nån gång.

Back in business.

Det blir ju alltid så här, direkt när man tar en liten paus känns det som döden att skriva ett inlägg igen. Vad betyder det? Kanske ska man lägga ner, eller så inte. Kanske göra en Ida och göra nåt lite förhastat som att ta bort sin Instagram innan man riktigt hunnit tänka efter.

Det har hänt lite sen sist. Jag har hunnit vara hemma (Just ja, bra ursäkt. Hemma har man inte tid för sånt som blogg. Pff, vad är det?) och ha världens bästa jullov med family, Frida och nästan nästan alla mina bästisar. Skulle vilja lova i alla fall 93% av dem. Minst. Fort gick det, fast jag var hemma länge. Längre jullov än jag kan minnas faktiskt.

Jaja. Nu är jag tillbaka igen. I GF. Och på isen. Det känns underbart, jag får till och med springa igen. Fasen vad kroppen är fantastisk, fort gick det att läka också. Ändå. Och jag har ännu inte tittat på min nedräknare. Kanske bör undvikas också.