Julmust.

Alltså. Jag skulle kunna gråta just nu. Av lycka. När vi var i Minneapolis för några helger sen svängde vi förbi IKEA och vad köpte jag där om inte julmust. Sparartjej som jag är har jag haft kvar dem till nu, att ha som uppladdning inför att åka hem och inför den svenska julen. Hurra! Bästasomfinns som Annie skulle ha sagt. Jag tog en paus i pluggandet och gjorde lite plättar (pankisar för er söderbor) så här på kvällskvisten. Och tittade på julkalendern. Och lyssnade på Oh helga natt. Så klart.

På onsdag kväll åker vi hemåt. Ja, vi. Det har visat sig att vi råkar vara bokade på samma flight hem, jag, Jose och Michelle K. Helt jävla fantastiskt. Jag tror inte det kan bli bättre faktiskt, helt ärligt. Båda mina favoritdanskor med mig över till Skandinavien. Det firar jag med lite mer julmust.

Helgen har varit en smula seg. Det beror på att alla varit iväg på bortamatch i Wisconsin och jag som skadad inte får följa med. Typiskt. Tur jag är bra på att tänka, så man kan hålla sig sysselsatt. Fast det har inte varit några större bekymmer egentligen. Har ju som sagt en del att göra innan SverigeNyköpingFrida.

Multitasking på hög nivå. Baahh.

Finals week; överbelastat system, typ del 2

Okej. Så det finns nåt som heter finals och finals week. Slutprov skulle man kunna säga. Man avslutar kursen med prov som i många fall är på hela kursen. Det är det vi är mitt uppe i nu. Helt ärligt så har jag aldrig pluggat så här mycket i hela mitt liv. Psykologi och Bio-antropologi (gah) i morgon, några små uppgifter på det och sen ska det hinnas med fyra prov nästa vecka innan planet lyfter mot Europa på onsdag. Tillåt mig att svära men fy fan. Jag är helt slut. Hjärnan är överhettad och det får inte plats ett enda ord till. Osteodontokeratic.. Nej. Fullt.

Nu får det vara nog. Nu tittar jag på julkalendern istället.

Överhettning.

Min hjärna är överhettad. 11 timmars plugg igår och för många idag igen. Måste. Sova.

Första advent.

Idag är det första advent, redan. Jag har firat genom att titta på första avsnittet av julkalendern med en dags försening. Mysigt. Jag tror inte de riktigt har advent här, bara en känsla. Dumt eftersom advent kanske kan vara det mysigaste som finns, den där nedräkningen inför julen som nästan gör hela grejen. Det är väntan på julen som är det bästa. Just nu väntar jag ganska mycket på den om man säger så.

Det är 10 dagar till jag landar i Sverige på Lucia. 10 bara, det är ju ingenting. En vecka och lite till. Och, vi har upptäckt jag och Jose att vi flyger hem tillsammans. Kan det bli bättre. I Amsterdam åker hon hem mot Danmark och jag till älskade älskade Sverige. Jag tror inte jag riktigt inser själv hur mycket jag saknar det. Det är det där med att kapa av lite av känslorna för att spara på hjärtat.

Annars är det väldigt väldigt mycket att göra i skolan så här de sista veckorna med finals week coming up och massa uppgifter som ska vara inlämnade innan. Gaaah. Jag ska aldrig klaga när jag kommer hem till Sverige och ska plugga (så säger man ju bara). Nej gud nu får jag sluta skjuta upp det här. Det är ju intressant hur man när man verkligen måste göra nåt (plugga) kommer på vad som helst att göra istället, saker man inte gör i första taget annars direkt. Städa och tvätta för att nämna två exempel.

Etthundratvå dagar.

Nu har jag varit här i USA i över 100 dagar, 102 för att vara exakt. Det får mig så klart att tänka på Big Brother. Herregud, 100 dagar är länge. 27,4 % av ett år. Instängd i ett hus med massa randoms måste det kännas som ett helt år. Minst.

Idag på min rehab fick jag gå ordentligt, utan min fashionabla boot och utan kryckor. Det var vingligt men fantastiskt skönt. Underbart. Tänk vad man tar saker för givet, som att kunna äta småkorv när man vill eller promenera utan mål. Det är såna saker som är viktiga.

En färgglad dag!

Jag är så otroligt glad så här på morgonen. Jag har nämligen kunnat bära upp min frukost till mitt rum, helt själv. Uppför hela trappan! Vilken jävla grej. Det är nåt jag saknat, att kunna frukostera i sängen. Jag är även glad för att det är lite vitt ute, för att rödalaget vann tidigare i morse och för att mitt vitgrönsvarta lag vann en helt sanslöst spännande match på övertid igår här hemma mot Duluth. Helt klart kan hockey vara riktigt roligt ibland, till och med när man inte spelar själv.

Ibland blir man bara så här uppfylld av allt det bra och det fina, man vet inte vad man ska göra med sig själv riktigt utan man vill bara dansa hoppa skrika sjunga. Men det gör jag inte av respekt för mina roomies som fortfarande sover. Jag gör det inombords, i hjärtat och i själen. Var inte orolig/hoppas inte för mycket, jag har inte blivit extremkristen. Jag tror bara jag fått nya perspektiv, eller kanske fler. Nya glasögon som lägger ett färgglad färgfilm över vardagen. I alla fall denna lördag, 24/11.

Bara för att de är söta. Random.

En månad eller tre veckor.

Jag försöker sova, men det är svårt när man tagit en nap på två timmar på kvällen och vaknat halv tio. Så kan det gå, hoppsan (bra ord som borde användas oftare). Istället för att ligga och snurra ligger jag och lyssnar på musik. Igår tittade vi på en julmysig film här i huset, och som jag kanske nämnde tidigare är granen redan klädd nere i vardagsrummet. Fast det kanske jag inte sa. Det får mig i alla fall att välja julmusik ikväll. Min bästa julskiva är helt klart Sufjan Stevens julskiva, lite alternativ, men ändå klassiker. Fast, måste jag välja en jullåt blir det Oh helga natt. Den är mäktig. Helst ska det vara med Tommy Körberg, och absolut inte med Carola för hon gör mig irriterad. Hehe. När jag flyger hem till Sverige nu innan jul ska jag lyssna på Oh helga natt på repeat. Hela resan.

Min mammis.

Min mamma är rolig, och söt. Hon gillar att skriva och brukar ibland komma med romanliknande meddelanden när vi Skypar. Det kan handla om allt ifrån släkthistoria till vardagshändelser. Betraktelser. Hon är alltid noga med detaljer. Det är dem som gör det man skriver levande. Ett exempel från alldeles nyss:

Har varit och inhandlat svarta jeans. Snygga. Du skulle gilla det märket. Nu håller jag på att pressa citron (P har köpt en juicepress, orange och grön, billig sak men den funkar) och i det ska jag blanda riven ingefära och honung. Ska vara bra för att mota förkylningar.

Jag visste inte själv att jag ville veta vilken färg juicepressen var, men så här i efterhand kändes informationen relevant och viktig. Nåt jag definitivt inte hade velat oveta, om man säger så.

Jag är nog ganska lik henne, vilket är något väldigt bra. Min mamma är bäst.

Att stå på två fötter.

Idag var vi tillbaka till kliniken för ett återbesök, igen. Ett jävla rännande. Efteråt fick jag stå på båda fötterna för första gången på sex veckor. Märklig känsla. Tur att man inte olär sig såna saker, typ gå. Det hade varit fruktansvärt opraktiskt. Jag hade nog hoppats på att slippa kryckorna helt, men jag får i alla fall cykla nu. Positiv inställning.

Ikväll har de plockat fram julgranen här i huset. Det ska börjas i tid. Men det gör inget, det känns bara mysigt. Eftersom skolan slutar och alla åker hem relativt tidigt så blir julväntandet här rätt kort, men det är klart. 14e november kanske tidigt. Men ändå hellre det än att klä julgranen på juldagen, som det råkade bli för nåt år sen. Ska inte upprepas. Och ja, det kommer bli världens bästa jul.

Minneapolis.

I helgen har jag, Karv och Andrea varit och flängt runt ute i världen, närmare bestämt åkte vi till Minneapolis. Wiiiiii! I Minneapolis hittade vi massa trevligheter och dessutom USAs största mall, Mall of America. Det var, som man kanske kan lista ut, stort. Inuti fanns bland annat ett litet nöjesfält med bergochdalbanor, för det kan ju vara bra att ha. Helt vansinnigt. Det var så galet med folk att vi höll på att få spader och det var bara tur att de styrde en hyresrullstol åt mig för annars hade det aldrig gått. Även om det inte känns superkul att åka runt i en rullstol, men ja. Vad göra. När vi blev less gick vi över till svenskarnas stolthet IKEA. Jag är väl egentligen ingen sån där riktig IKEA-fanatiker, men jag kan säga att när man hittar ett IKEA utomlands känns det som hallelujah! Allt heter precis som hemma (soffan Luleå till exempel) och det känns som man lika gärna hade kunnat vara i Haparanda. Man blir nästan lite läskigt patriotisk. Med mig hem från IKEA fick jag iaf lingonsylt, skorpor, julmust och lampan Jansjö. Allt man nånsin kan tänkas behöva.

Hur som helst var det en kanonhelg verkligen. Vi hann även med en sväng till Wisconsin där jag fick känna mig som i Lilla huset på prärien, fast snarare Lilla huset i stora skogen. Utanför fönstret nere i skogen gick massa vilda kalkoner runt, jag som inte ens visste att de fanns i det vilda. Borde man veta det? Jag vet inte.

Ja, jag hade några bilder men det blir inget av för vi råkade få med oss fel väskor hem. Så kan det gå.

Election day.

Idag är det val här i USA, för den som missat det. De pratas mycket om ekonomin, "Economy, Stupid". Helt klart huvudfrågan. Mycket snack också om abortfrågan, vilket bara känns märkligt. Men det är ju annorlunda här. Jag sitter mitt i en republikanstat och hoppas på Obama, vilket resten av världen också gör. Enligt en internationell undersökning var det bara Pakistan av ett tjugotal länder som skulle välja Romney till president. Man glömmer att de ju faktiskt röstar vem som ska vara president i deras land, att de inte tänker på oss andra. Så klart. Men många verkar inte inse hur stor påverkan resultatet har på hela världen. Men ja, nåt verkar amerikanerna ju ha missat.

Vi sitter med CNN på och jag följer även på dn.se. Det är galet jämnt. Just nu leder Romney med 637 röster i vågmästarstaten Florida. 637 av över 7 miljoner röster. Sjukt. Jag blir nervös.

Annars har det inte varit så där överdrivet mycket prat om valet, i alla fall inte i hockeykretsar. Men det är ju å andra sidan en klassiker. Jag tycker det är lite skrämmande att jag som foreigner verkar ha bättre koll än många amerikaner. Men ja.

Hur som helst är det lite häftigt att vara här när det är val, speciellt. Även intressant att jag råkade vara i USA sist när det var val, när Obama blev vald. Hoppas på en repris.

Siffror.

Vaaad har de gjort med meddelandefunktionen på Facebook, och varför? Jag måste bara få ställa den frågan. Jag känner att jag blir så där irriterad som Frida brukar bli när Viber hackar, så där så man bara vill aaah. Ännu en förändring, låt det bara vara. Facebook.

Här är lite siffror. 37 dagar till Lucia, då jag landar i Sverige, 16.15. Kryckor i 7 dagar till. Min snygga boot i 21 dagar till. 10 min tills jag somnar.

Halloween.

Ikväll är det Halloween här i USA, kanske även där hemma i Sverige. Det har varit massa barn här och trick-or-treatat och Tori min huskollega har gett dem godis. Gör barnen sånt hemma? Bus eller godis. Jag minns bara att jag gjort det en gång, eller så var det att vi klädde ut oss till påskkärringar. I alla fall fixade mamma en halloweenfest hemma en gång, det minns jag allt. I veckor efteråt hade vi små svarta paljettspindlar överallt i lägenheten.

Här är halloween stort. På campus idag har jag sett diverse olika djur, superhjältar och monster springa runt. Lite roligt ändå, i alla fall maskeradfest. Det får mig så klart att tänka på en riktig klassiker.

Schweiziska påskkärringar 2011.

Peter Forsberg och Anette Norberg på OS-fest i huset 2010.

Galna skidåkare i köket.

Vackra Sverige.

Jag lyssnar på Hemlängta och känner att Norrbotten hade varit skönt ganska precis just nu. Eller Ångermanland. Eller varför inte Södermanland, kanske Gästrikland? Västerbotten, helt okej också.

Frida brukar alltid säga att det är stor skillnad mellan att längta och att sakna; att längta är mer positivt och att sakna är mer ledsamt. Som jag tolkar hennes tolkning. Jag längtar till lussebullar, saknar palt.

Ingrid sa att hon får separationsångest bara av tanken på att lämna Ö-vik. Ja, den som lämnar Ö-vik måste ju vara rakt korkad. Rakt.

En vacker tjej i ett vackert sommarsverige, ca 30 min innan kedjan gick av.

En vacker stad, vackra känslor.

Världens bästa blogg.

Ida Sofi

Enough said.

Tekniken.

Jag läste precis på DN.se att Apple lanserar en mini-iPad. Vänta. En surfplatta som är mindre, blir inte det en telefon? En så kallad iPhone (ja, iPhone-ägare har en tendens att aldrig referera till sin telefon som just en telefon utan alltid säga tex "var är min iPhone?". En SonyEricsson-ägare, som jag, skulle aldrig säga "var är min SonyEricsson?". Men jag kanske ska börja. (PS. Lång parantes som nu blev dubbel)). Jag förstår inte grejen, faktiskt, med surfplattorna. Kanske är det bara för jag inte har en själv. På min psykologiföreläsning idag pratade min professor om kreativt tänkande, och att Steve Jobs hade förmågan att skapa saker vi inte ens visste att vi behövde. Ja det verkar ju lite så. Men det blir nog ingen mini-iPad. Faktum är att jag aldrig ägt en iNånting, inte ens en iPod. Det ni. Det gäller att vara alternativ, men inte bara för att. En balansakt.

Min gamla mp3-maskin anno 2004 (plus svensk frukost utomhus=magiskt). Funkar än idag, jajemensan

.

Torka aldrig tårar utan handskar.

Efter tips från tre väldigt säkra källor (Sanna, Ida och mamma) la jag mig en kväll förra veckan och tittade på första delen av Gardells miniserie. Den är bra. Sista avsnittet sändes tidigare ikväll (igår) i Sverige och jag är glad att jag fortfarande har två avsnitt kvar att se. Det är lite som med boken jag fick av Ida, jag har inte läst klart den för jag vill helt enkelt inte att den ska ta slut. Jag liksom sparar på det bra, som med bilpåsen i min byrålåda. Jag är bra på att spara.

Jag känner att serien är viktig. Och lite mysig. Skönt med svenska miljöer, plus att de är söta när de är så där kära. Jag blir helt enkelt extra kär själv! Och snart är det jul. Och snart är det fredag. 26/10.

Undrar om jag ska titta på andra avsnittet nu eller spara på det lite till. Jag tror jag tar det i morgon.

Ps. Viktigt i fredags, men alla vet redan.

Bloggdöd.

Mystiskt/Grattis till alla fina små bebisar!

I dagarna har både Linkan och Tessan fått barn. Linkan fick en liten pojke på Annies födelsedag och Tessan idag (igår). Så otroligt söta båda två... Det är inte utan att man blir lite avis, faktiskt. Det är nåt med de där hormonerna, måste vara. Grattis så jättemycket!

Nu till det mystiska med det hela. Carol berättade samma morgon som Linkan födde att hon drömt om henne; att barnet kommit. Så sen visade det sig att det faktiskt kom samma dag. Och. I natt drömde jag om Tessan. Hur SJUKT är inte det...? Man börjar ju fundera om det verkligen kan vara en slump. Eller så kanske man bara uppmärksammar det eftersom det råkade hända just följande dag. Verkligen mystiskt, förklara det om du kan.

-:-:-

Jaha, typiskt. Jag har tänkt hela dagen att jag ska belöna mig själv efter plugg med Berg flyttar in, så funkar det inte. Bajs. Nej nu ringer min kompis Malin, jaaa!

Gips.

Hallå. Jag känner att jag börjar bli tjatig, men det kan inte hjälpas. Idag var jag tillbaka till min superklinik och fick ett nytt gips, ett riktigt. Fast det är inte av gips, det verkar mer vara nåt sorts typ glasfiberaktigt? Nu kan jag vara helt ute och cykla.

Jag förväntade mig nåt dramatiskt, men det fick jag inte se. I alla fall inte på det sättet jag förväntade mig. Det var bara ett helt vanligt sår, typ lila som Marres skridskofalls-ärr. Hm. Det dramatiska låg istället i hur min stackars lilla vad såg ut, gaaah. Det var lite chockerande att den blivit så pyttesmal så himla fort. Det blev som helt plötsligt så verkligt, så frustrerande, så hopplöst meningslöst korkat onödigt. Sen gick jag och min ständiga sjukhusbesökskompanjon Becca ut i höstsolen och då kändes det genast som att jaja.

Sånt som händer i USA; Bible Study.

Okej. För den som vill läsa bara lättsamma inlägg kan jag rekommendera att hoppa över det här för det blev rätt köttigt.

Men. Jag är ju kanske inte den mest religiösa personen som går runt på denna jord, som många säkert vet. Ikväll skulle en i laget berätta sin livshistoria (varför förstod jag aldrig riktigt) i nån sorts kristen grupp av idrottare på skolan och hon hade bjudit in alla i laget. Det kändes som att det kunde ju vara intressant och även viktigt att visa sitt stöd, ja. Det var det. Och efteråt var det så dags för bibelstudier. Så klart visste inte jag det. Och det var ju nåt nytt. Jag kan knappt komma ihåg om vi ens gjorde det på konfirmationen, jag tycker vi mest fikade. Kan dock vara en efterhandskonstruktion. I alla fall var det en mycket intressant upplevelse. Vi gick i genom bibelord i små grupper och diskuterade. Det kändes märkligt. Jag kände att jag var tvungen att tacka nej när det var min tur att läsa för det kändes helt enkelt obekvämt mot mig själv. Skönt faktiskt att de trodde det berodde på det språkliga.

Det är intressant hur de diskuterar vad som är "rätt" och vad som är "fel". Jag kan inte låta bli att tänka, hur kan de veta? Hur de använder konstiga ord, hur de pratar om att man som en Christian (ja, kristen eller troende, rätt stor skillnad?) ska leva så mycket som Jesus som man kan. Det är svårt att förklara hur det är i Sverige. De flesta är väl kristna (nu menar jag alltså inte religiösa), men inte så många är väl speciellt aktiva? Förutom i Övik så klart. Mina huskompisar tyckte det var mycket märkligt att inte tro på Gud, att de nog aldrig träffat på nån sån.

Men helt klart kan jag konstatera att jag beundrar dem på nåt vis, de som är open-minded. Ibland kan jag tycka det verkar skönt att tro.

Dag 1.

Nu är min hjärna tillbaka och med i matchen igen. Jag må säga att mina pain killers verkligen fungerade, och det är jag tacksam för verkligen verkligen. Operationen gick bra. Det var en märklig upplevelse att bara somna så där och vakna upp senare och bara inte fatta nånting. Enligt en intern till våran fysio som var med och tittade på operationen så pratade jag tydligen svenska de första fem minuterna jag var vaken, och berättade om att jag tyckte det känts som att jag varit på lektion. Haha! Hjärnan.

Helgen var väl inte superrolig på grund av smärta och ett tillstånd av allmän trötthet och förvirring, men jag är väldigt tacksam att jag fick bo i Peters hus med hans fru Charlene, både vad gäller hjälpen och sällskapet. Vi skickade in en waiver (regler och åter regler...) om att jag skulle få bo där eftersom alla andra var på bortahelg i Ohio och tur var väl det för jag hade helt enkelt inte klarat mig själv. Jag kan inte ens tänka mig hur det hade gått. Otur att jag glömde min husnyckel så jag varken kunde hämta kläder eller skoluppgifter. Oops.

Idag tränade jag för första gången sen min lilla accident. Det var otroligt fantastiskt sanslöst makalöst kopiöst skönt att bara få röra på sig lite igen. Jag antar att det svåraste kommer att bli att hålla konditionen uppe, men jag får köra lite på armcykeln och göra det bästa som går. Fortfarande är jag förundrad själv över hur positiv jag känner mig. Det trodde jag inte om mig själv. Kanske en livserfarenhet.

Medduciner.

Wow, jag lever. Snurrig, trött, lealös, seghjärnad.

Återkommer.

En platta och tre skruvar.

Inte alla som kryckat sönder en krycka.

I morgon ska jag operera mig. Opereras. Jag är inte så nervös, det känns mer bara olustigt. Nån ska skära upp min fot och hamra lite i mitt skelett medan jag är nedsövd. Ja, det låter ju sådär. Men jag känner att det är rätt beslut. Det jag mest gruvar mig för är att jag ska ha ont efteråt, den där isande skärande bensmärtan. Den kan jag nu.

Så är det, man samlar på sig erfarenheter. Jag fattade inte förut riktigt, vadå erfarenhet. Men det är nog det som är livet, erfarenheterna och mötena. Idag träffade jag en snubbe i jättekonstiga sjömanskläder som frågade om min fot, han sa att det sög ju. Ja det gör det, sa jag. Men jag berättade att jag försökte vara positiv, då sa han "We are athletes, we stay on our feet". Kanske är det sant.

                    -:-:-

Okej det ser mest geggigt ut, men det var gott.

Igår var det Canadian Thanksgiving här. Fast i Kanada. Det betydde att vi fick kanadensisk thanksgivingmat till middag ikväll på vårt team meal. Kalkon, potatismos, gravy, stuffing av brödgrejs, bönstuvningsgratäng (ja ellet nåt) plus viktigaste godhetssalladen. Gott. Det gällde att lassa i sig eftersom jag inte får äta i morgon. Hur fan ska det gå? Ändring, kanske det blir det största problemet.

En vacker dag.

Idag är en av mina såna där riktiga favoritdagar. Inte ett moln på himlen, just över 0 och så där krispig och klar luft, sån där luft som om man faktiskt kunnat tugga på luft känts som en blandning av att tugga chips och rå lök. Men just nu blir det ingen morgonprommis, av förklarliga skäl (gud, jag höll på att skriva själ). Jag känner mig lite som han i Fönstret mot gården, fast utan morddetaljen. En innekatt kanske är en bättre liknelse när jag tänker efter.

Jag ska alltid ha en katt, har jag tänkt. Fast då måste den kunna vara ute. Katter är mysiga, smarta och rätt självgående. Värt. Fast ja F, en hund går också bra beroende på ras. En fluffig ska det vara i såna fall, halvstor. Tänker mig typ en liten collie. Och så vill jag ha en soffa. Världens skönaste soffa.

Ja ä inte bitter.

Nej det är jag faktiskt inte.

Mycket har hänt sen sist jag skrev, och lite komiskt är det faktiskt att jag i mitt förra inlägg la upp en bild på mina fötter när de trixade på som bäst. Jag har nämligen lyckats bryta foten. Japp, så är det. Fast jag känner att bryta foten låter så dramatiskt, jag har gjort illa den. Jag fastnade i antingen isen eller en skridsko igår när vi gjorde power play-uppspel på träningen och vred till den ordentligt. Efter några läkarbesök och röntgenplåtar visade det sig att jag har en fraktur på insidan, just ovanför fotknölen. Hm, ja så det kan ju också gå.

Det intressanta är att jag faktiskt inte är bitter, min reaktion förvånar mig själv. Jag tänker att det kan man ju annars lätt bli, men jag känner lite att vad ska det hjälpa? Inget alls. Det gäller att ha perspektiv också, det hade ju kunnat vara betydligt värre. Till exempel hade jag kunnat slita sönder hela knät, eller legat nånstans och väntat på en hjärttransplantation. Ja det kanske var ett extremt exempel, men det är ju mångas verklighet också. Så tänker jag på E och hennes fjolår. Det låter lite fånigt och som nåt man skulle kunna skriva med bokstäver på en vägg, men man får helt enkelt fortsätta kriga. Men det ska jag inte skriva. Bara stora bokstäver som säger "K O R V".

Lite komiskt är det också att för två dagar sen gick jag en promenad i shorts i 24 graders värme. Sen en dag senare råkade jag bryta foten, och sen ännu en natt senare kom massa snö. Från sommar till höst till vinter på två dagar alltså. Only in North Dakota. Kryckor + snöslask + Converse = inte sant.

Ett urval av fotbilder:

6 pinnar är verkligen good enough.

Tänkte fota 6 pinnar, men det enda jag hittade var mina tår.

De röda krigarna kämpar på där hemma. Fyra segrar av fyra möjliga är ju ett okej facit, man kan ju liksom inte göra så mycket bättre rent resultatmässigt. Fast nu tycker jag de får tagga ner lite, man kan få svåra prestationskrav på sig själv när man håller på sådär. Skojar, fast samtidigt inte. Jag håller på att lära mig att praktisera "good enough" lite mer, i rätt lägen så klart. Man kan inte alltid vara på topp med allt. Till exempel ha välstädat rum och superbetyg, kanske måste man ibland välja det ena före det andra.

I helgen börjar våra matcher här borta i USA, hemmahelg med dubbelmöte mot Milles lag Mankato. Det ska bli riktigt kul, att se. Det blir nämligen att sitta på läktaren och heja på i helgen. Jag inväntar fortfarande beslut från bossarna, så det är några halvnervösa dagar som väntar. Egentligen ingen skillnad. Helt klart ska det i alla fall bli jätteroligt att det drar igång på riktigt, och jag ser fram emot lite svenskbesök i stan.

Hittade några klubbor, ja.

Det har blivit höst här nu. Det är mysigt. Man kan gå på löv som är så torra att man känner hur det knastrar genom skorna, fast man inte ens hör själva ljudet för man har hörlurar. Just nu är det gult, kanske kommer det röda snart. Igår var jag ute på inte världens bästa, men en good enough höstpromenad. Den var lite fyrkantig, det går som inte att hitta en väg som inte är rak och slutar i 90 graders svängar eller korsningar. Men så kan ju livet vara också, inrutat. Det är rätt skönt med struktur och rutiner. Tidig uppstigning, frukost, träning, fysa, äta lite lunch, skola, plugga, äta lite middag, plugga, sova. Kanske en cupcake nån gång under dagen. Inget att klaga på. Det enda (nej, inte det enda) som saknas är några höstiga ljus. Gärna från IKEA.

Bara sådär allmänt.

Det är konstigt det här med sovmorgon. När jag vet att jag får sova längre på morgonen är det som att jag alltid går och lägger mig tidigare också. Korkat. Man borde ju helt enkelt gå och lägga sig tidigare alltid. Men det kan vara svårt, särskilt eftersom det är lättare att tänka på kvällen. Att jag äntligen skaffat Spotify Premium hjälper ju inte heller. Jag är troligen sist i Sverige (fast nu USA) att skaffa det, i alla fall sa Ida i somras att jag måste vara den enda som fortfarande körde Free, vilket ju i såna fall borde betyda att ingen alls längre har det. Vad rika de ska bli. Alltså inte musikerna.

Ikväll somnar jag till Midnight City. Sanna är en fruktansvärt bäst provider av musik, jag har henne att tacka för så mycket. Jag ska allt se till att hon är i Skellefteå till jul, just sayin.

Jag hade tänkt hitta nån rolig gammal bild på Sanna, men eftersom jag inte har tillgång till mina gamla bilder sket det sig. Det fick bli en bild på musikkatten istället. Det är okej, det sa han till mig för tre dagar sen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snart är det i morgon, igen.

Ett hängivet fan.

Det är skönt att vila när man kan, när man har tid. Förutom träning och fan fest har vi haft tid för vila i helgen och som jag gått in för det. Helt otroligt vilka prestationer. Fan fest var intressant, kort sagt olika aktiviteter för och med fansen, dam- och herrlaget tillsammans. Typ autografhörna och lira landhockey-hörna.

Viktigt är att Riksserien drog igång ordentligt i helgen och självklart har jag följt mina röda hjältar. Två nya segrar är riktigt imponerande, det är så man tänker tillbaka på förra året och får gåsis. Det känns fortfarande lite overkligt, faktiskt. Nåt annat som kändes overkligt var igår när jag insåg att exakt samtidigt som jag satt i ett omklädningsrum i Grand Forks och bytte om inför träning så bytte Rödalaget om i ett omklädningsrum i Cloetta Center, inför riksseriepremiär mot Linköping. Ibland blir jag lite snurrig när jag tänker på det, att jag är här och inte där. Men det kändes som bra på nåt vis; att kunna säga att jag var med så mycket att vi till och med bytte om tillsammans. Hehe. Plus: självklar uppstigning i morse klockan 06.00 (13.00) för games online-hejande.

Ni är med mig här borta. Alltid.

Måste även jag kommentera Maddes inlägg om höstogillande. Kära Samboo: hösten är nåt som är svårt att hoppa över, i alla fall om man bor på så nordliga breddgrader som till exempel Gävle. Där finns det årstider, distinkta årstider. Det lär min geografilärare ut. Men det visst vi ju? Vi som har distinkta årstider. Här Maddis, här är löven knappt gula än och jag börjar fundera på hur de ska kunna hinna bli både gula och röda och sen dessutom falla av innan den så omtalade ND-vintern kommer, som sägs kunna komma rätt tidigt. Jag tror hösten är kortare här. Men jag hoppas den kommer för jag saknar den. Och jag skulle hoppas att du kunde komma hit, för jag saknar dig och då hade du ju dessutom kunnat missa lite av den fina höst du pratar om att du ogillar. Okej, den sista meningen var skit men jag tror du förstår vad jag menar.

Friheten, fjällen och svenskt kaffe.

Min hell week är officiellt över. Underbart. Det är givetvis värt att firas och jag började genom att promenera hem från skolan. Det räknas som lyx eftersom det inte funnits mycket tid över till sånt den senaste veckan. Frihetskänslan i att inte vara beroende av skjuts kombinerat med Heidi Anderssons sommarprat gjorde mig inspirerad att gå hem och koka en kopp kaffe (instant coffee, hurra!), bre en ostmacka (har hittat nytt favoritbröd, succé) och googla lite om fjällvandring. Det är nåt jag ska göra, kanske i juni? Ja, först måste jag ta reda på om det är en himla dålig årstid att fjällvandra i, men det finns det ju tid för. Då ska jag koka kaffe över öppen eld; eller åtminstone koka vatten och blanda i mina instant-kulor. Romantiserande, javisst. Men ändå.

Kaffekokande i Alta i somras, plus bara en random bild som visar hur sjukt vackert Norge är.

Jag mår bra men har för lite tid.

I morgon runt tre är min hell week över. Jävla prov. Men det är klart, det är ju lite av en förutsättning för skola i allmänhet, kunskapstest. Det ska bli skönt. Jag längtar efter att göra mer saker jag vill göra; läsa (annat än textbooks), se en film, umgås lite mer, lyssna på musik. Ja sånt. Just nu känns det som att psykologiboken äger mig.

Förutom att det blir lite lugnare pluggmässigt får vi äntligen träna på riktigt i morgon, med tränare och hela köret. Hemma är väl inte det en så stor grej men det är ju lite andra regler här. Minst sagt.

Nu ska jag sova. Skönt. I Sverige börjar det bli morgon och de hurtigaste är redan uppe. Tur att jag inte behöver vara hurtig just nu. Sängen är det bästa och jag önskar natten kunde vara längre.

Toshiba-effekten

Definition: den positiva effekt som en ny Toshiba har på ens svarsfrekvens på Skype; sägs kunna förkorta väntetiden för ett svar från tre timmar till ett par sekunder.

Källa: Svedin, Annie; 2012

Ja. Igår var jag och köpte en ny dator här på Best Buy. Det är tur att man har en pappis som har koll när man själv är fullständigt okunnig och dessutom även lite ointresserad. Går under kategorin saker jag väl hade velat kunna men inte har tid att lära mig. Eller så lär man sig eftersom. I alla fall. Alla tycker alltid Mac, och egentligen kanske det är det rätta men med tanke på många faktorer blev det istället en Toshiba. Läs PC. Kan tyckas omodernt, men jag insåg att sen när har jag nånsing haft det bästa/nyaste av nåt? Telefoner, datorer, hockeyklubbor... Jasi, nog har jag ju överlevt rätt bra ändå. Det är lite min grej. Jag älskar i alla fall den nya (lika mycket som den gamla så klart, rättvist ska det vara så ingen av dem blir ledsen), det är helt fantastiskt att veta att den faktiskt kommer att starta när man trycker på "ON". Bara det liksom.

I morgon är det måndag igen och jag ska ha mitt första prov. Det kan bli intressant med tanke på att det verkar kunna vara helt annat upplägg än vad man är van vid. Ryktena säger multiple choice-frågor. Vi får väl se.

-:-:-

Viktigt: viktiga bilder från en viktig mass-Skype-date som ägde rum igår mellan mig och nästan alla viktiga, eller i alla fall många av dem.

Som en landskamp.

I morse borjade vi med vad som verkar vara en tradition har, namligen Jane Key Cup. Att jamforas med ligan pa HG, fast under hela sasongen (?) och pa helplan. Det var kul, kulkulkul. Det ar ingen overdrift att saga att det var i klass med att spela en landskamp. Dessutom pa liten rink, vilket ju gor att allt gar annu fortare. Apropa det hade vi forsta traningen pa huvudisen igar, och vilken kansla. Wow. Forstar vad Annie menade nar hon sa att det inte ar som en ishall. Det ar mer som... Ett tempel.

Som kanske marks sitter jag idag och skriver fran en amerikansk dator, en sa kallad feldator. Feldatorn plus feldatorns syster aterfinns i plugghornan i omkladningsrummet tillsammans med en skrivare och en scanner. Kanske nat att infora pa Kempis? Naval, vi hade ju faktiskt en dator en gang i tiden. En dator och en rod soffa. Inte manga finns kvar att komma ihag det, men den ar legendarisk.

Det var det dar med hogar och gropar.

En speciell dag.

Dagens datum 11:e september är speciellt, så klart. Många amerikanska flaggor på halvstång runt omkring staden och en del en del tweets på ämnet. Men jag trodde man skulle prata mer om det. Kanske är det en så djup nationell sorg att det blir för personligt att prata om, ja jag kan bara spekulera. Helt klart går många tankar dit idag. En händelse som påverkade hela världen på så många olika sätt.

Ja. Nu till mer ytliga saker. Igår dog min dator, lyckligtvis efter jag precis gjort klart fyra timmars plugg. Verkligen, just efter. Jag skulle börja göra andra saker och precis som jag tryckte igång SVTplay så dog hela skiten. Nej skit ska jag inte säga, den har krigat tappert och länge (i sex år närmare bestämt, troligen nåt år efter bäst före-datum). All cred. Dock blir det ju som sagt lite problematiskt nu. Tur det finns bibliotek.
Och telefoner.

Idag har jag ätit världens bästa bästa mat. Köttbullar med potatismos, gräddsås, lingonsylt och hårdbröd med smör och Västrbottensost på. Det kändes så bra att det nästan kom en tår. Mycket, mycket tacksam tjej återfinns på Promenade Court ikväll.

Apropå mat och sånt. Det är intressant hur man inser att uppskatta saker på riktigt när man är borta från dem, och hur man lär sig om sin egen kultur när man kommer i nära kontakt med en annan kultur. Här knäcker alla fingrarna, hemma blåser man bubblor. Ja vilketh exempel.

Vänner - Johanna Fällman dedication

Vad hade man gjort utan vänner? Man inser när de är långt borta hur mycket de betyder. Det är det där med att ta för givet.

Idag är en lite saknig dag, därför tar jag och tittar lite på den här igen.

Puss på er.

Nånstans i ND.

Den gångna helgen tillbringades nånstans här i North Dakota, jag vet inte riktigt var. Vi åkte iväg i bilar mot en sjö där en tjej i lagets familj hade en stuga. Eller stuga och stuga. När jag tänker mig en svensk stuga tänker jag rödvitrutig vaxduk, mygg, en liten gäddsjö och framför allt massa granar eller kanske tallar. Det här var mer ett präriejakthus bredvid en ganska stor sjö. När vi gick runt där kände jag en väldig lust att göra hoppsa-steg, ha flätat hår och vissla ledmotivet till Lilla huset på prärien. Det gjorde jag så klart inte, men det var mer för att förmedla känslan.

Vi åkte bland annat ut på båttur i finvädret, blev inkilade och åt massa god plockmat. Eller så klart vi blev inkilade, det var ju liksom hela syftet med resan. Som freshman-grej var vi tvungna att klä ut oss till konstsimslag och framföra ett inövat konstsimsnummer. Bara att göra får man ju tänka. Helt klart är att den dagen jag kommer hem härifrån ska jag ta med mig den traditionen av att visa stor respekt för ruttisarna, det är en bra sak tycker jag, hehe. I alla fall när man är rutti själv.

-:-:-

En hemsk sak hände idag mitt i mitt skrivande av paper on amerikansk matkultur (tacksamt ämne att skriva om), nämligen att min dator dog. Plötsligt blev allt rosa, lila, grönt och sen svartsvartsvart. Det konstiga var att Jenny Seth fortfarande hördes i högtalarna, så det var liksom bara skärmen som slocknade. Jag har aldrig riktigt fattat vad pappa pratat om när han sagt att en dator mitt i allt bara kan ta slut rent fysiskt (typ gångjärn och sånt), men nu fattar jag. Jag trodde jag skulle behöva säga farväl till min nära vän sen mer än sex år tillbaka, men som tur är återhämtade den sig efter ett par reboots. Pjo. Nu ska jag se till att ta hand om den så den iaf klarar sig till jul, peppar peppar.

Uppfriskande.

Ännu ett oväder senare och luften känns lättare att andas, den känns inte lika mycket som fil i lungorna. Det kan nog säkert bero på fler saker än rent metrologiska anledningar, till exempel att allt känns lite mindre dramatiskt för varje dag som går. Det är skönt. Nästa steg är att fatta vad/hur/när jag ska äta, just nu blir det rätt random och improviserat. Mer bara att få i sig ordentligt och mindre att det faktiskt är gott och roligt att äta.

I eftermiddag har vi varit på nåt sorts sponsormöte utanför footballarenan innan deras match. Det var rätt intressant och vi fick träna lite social skills. Det har jag ju faktiskt tränat på en del nåt år här, men det blir som en helt annan sak när man ska göra det på ett annat språk. Note to alla som har med undervisning i engelska att göra: lägg mer fokus på tal, mycket för att avdramatisera.

Förresten slog jag (eller jag och jag) läsarrekord här i min blogg. Men jag tänker inte berätta. Det skulle kännas lite som att skriva ut vad man tjänar. Typ.

Åh, nu börjar Morgonpasset igen.

-:-:-

Förresten2: I helgen åker vi iväg till en stuga på nån sorts rookie retreat-helg, så därför kommer jag inte vara så aktiv sociala medier-användare/skypare (tänker mest på dig nu Annie, haha).

En bra dag, helt enkelt.

Idag har varit en bra dag. Varm. 96 USA-grader råkade jag höra nån säga, vilket enligt min converter-app motsvarar 35,55556° C. Cirka. En sak är säker, jag skulle tagit med mig mer sommarkläder.

Efter jag var klar med dagens klasser åkte jag till Peter för att hälsa på lite och fika Zoega's, Ballerinakex och lingonsaft. En riktigt succé. Det kändes otroligtfantastisktsanslöstmakalöstkopiöst bra (som jag brukar säga) att dricka ordentligt kaffe. Dessutom fick jag en del läs- och lyssningsbara saker med mig hem, vilket är uppskattat mitt i allt läsande av textbooks fulla med facktermer.

Apropå skolan bör det tilläggas att det är mycket roligare (läs lättare) att följa med under föreläsningarna när man innan lektionen faktiskt läst texten man ska ha läst => tips till alla som pluggar: plugga.

-:-:-

Shit, mitt i allt kommer en till thunderstorm, alldeles nu! Jäklar vilka sjuka oväder de har här...!

En oväntad twist som jag inte orkar berätta om.

Nej nu vet jag inte vad jag ska skriva. Jag har skrivit, raderat och skrivit om, för att nu börja om en tredje gång. Jag vet inte om jag ska skriva om min illusionistkväll eller inte, jag tror jag sparar det i utkast. Eller så kanske det helt enkelt får vara så att det passar sig mycket bättre i min lilla robotbok än på en blogg. Jag kan sammanfatta det som att inget i livet är en slump, men att det inte känns som Gud ändå.

Karlavagnen heter förresten The Big Dipper på engelska, som en tjej råkade säga helt random idag. En slump?

I alla fall. Det har tränats idag också, och på isen i morse fick jag vara i samma femma som tvillingarna. Var bara tvungen att säga. Sjukt. Bra. De. Är.

Skönt även att höra att min lilla maltesiska kommit fram, mår bra och dessutom redan fixat jobb och lägenhet. En riktig överlevare. Krigare.

 En bild bara för att den är fin och betyder mycket. Även om den är lite sned.

Preseason.

Att saker är annorlunda här är redan konstaterat och det gäller även den rent sportsliga delen av det hela. Idag hade vi första ispasset, men utan tränare för de får inte vara på is förrän ett visst datum enligt NCAAs regelverk. De har en hel del regler har vi ju märkt... Därför har alla så kallad Captians' practise vilket idag innebar att vi spelade i en timme och åkte skridskor på slutet. Kul + jobbigt = hockey. På fysen efteråt fick jag så klart köra chins med en av tvillingarna, vilket minst sagt kändes lite skrämmande till en början. Men det gick bra så klart. Fortsätter på tacksamhetstemat (kanske förresten inte skrivit om det men har i alla fall tänkt mycket på det) och tillägger att man ska vara tacksam att få se några av de bästa spelarna i världen jobba hårt i sin vardagsmiljö.

Åh nej, jag gjorde det förbjudna och skrev om hockey. Det kanske blev oundvikligt i längden.

Idag har jag även gjort plugg-comback. Ja, det är sant. Jag har pluggat. Jag läste psykologibok så länge att jag blev lite snurrig. Det är lite ringrostigt att plugga, det känns länge sen. Det är som att jag inte riktigt minns hur man gör, hur man urskiljer nödvändig kunskap från utfyllnadsinformation. Förhoppningsvis kommer det tillbaka, ungefär som när man går på is efter sommaren.

En helg senare.

Idag var jag och min huskompis Tori och skaffade skolböcker. 230 dollar senare så kände vi att det här var ju inte alls speciellt kul. Då åkte vi till ett glasställe för att tröstäta lite. Succé. De hade så man kunde välja vilken smak på glass man ville ha och så kunde man blanda i lite vad man ville, typ Oreos, nötter, choklad. Ja, allt möjligt. Jag tog M&Ms och cookie dough. Som sagt, succé.

I helgen har jag försökt vara extra social. Det är krävande, men det krävs. Hehe. Man måste ju liksom ge rätt mycket i början, nästan bjuda in sig ibland. I alla fall måste man tacka ja till nästan allt man blir tillfrågad att göra, vilket i helgen har inneburit en välgörenhets-car wash (vi hjälpte nån organisation för funktionshindrade barn att tvätta bilar i utbyte mot frivillig donation, tydligen vanligt med sånt här men som svensk känns det spontant lite sådär prettorelli), glassätning, film och en liten fest. Nog sagt.

Har min kvällsskype med Annie just nu. Hon är solbränd och fin och ger mig energi. Så skickade hon just en väldigt användbar länk till mig, nämligen till en sida där man kan strema massa filmer. Yes. Så det är så man överlever? Nu försöker vi komma på saker som är bättre här än hemma. Hittills har vi kommit på mataffärernas öppettider. Annie föreslog alkoholaffärer, men det är ju lite både och. Kvitton från boklåningsaffärer är i alla fall inte bättre här. Under rubriken "träd för en hel regnskog".

Världens värsta oväder.

Okej. Jag upplever just nu mitt första riktiga oväder här i USA, vilken i Sverige nog skulle klassas som storm. Det blixtrar lätt oftare än en gång i sekunden, vilket faktiskt inte är en överdrift. Det är lite läskigt, när det blixtrar till riktigt ordentligt skallrar det i skåpen och golvet skakar till. Mina huskompisars obryddhet har dock en klart lugnande verkan. I såna här lägen vill man helst bara hoppa in i bilen med mamma och åka runt och åskspana, men det kan ju bli lite svårt.

Nu har jag varit här ganska precis en vecka, en vecka som känns som ett år minst. Ja okej, den här gången en överdrift. Jag glömmer som bort att det är såpass kort tid, jag blir otålig och frustrerad för jag tycker så många saker fortfarande strular alldeles för mycket men en vecka är ju faktiskt bara sju dagar.

I morgon, eller ja faktiskt idag både här och hemma, så händer nånting stort. Landskamp mellan Sverige och Norge. I hockey. På damsidan. I Norrtälje. Det känns verkligen trist att inte kunna vara med för det är något jag velat göra länge. Nästan som en dröm. Fast dröm är nog ett lite väl laddat ord. Vilken konstig grej att vara på isen med sin högra hand fast ha olika färg på tröjorna. Det ska ju vara svart. Eller rött eller vitt. Hur som helst kommer det i alla fall efter helgen stå kvar som ocheckat på min bucket list.

AC, fast på ett annat sätt.

Denna gång på det sättet man tänker sig, och inte på Västerbotten-sättet. Vad är grejen med AC egentligen? Det är så jäkla kallt överallt inomhus att man helst vill gå runt med filt hela dagarna. Jag förstår inte att de inte fryser, särskilt här i landet Shorts. Går man sedan utomhus till över 30 grader varmt kan man ju förstå att kroppen mår lite konstigt.

Apropå att kroppen mår konstigt. Fystesterna idag innehöll bland annat 300 yards shuttlesprintar och det kan jag säga var en ny upplevelse. När man får sån fruktansvärd mjölksyra till och med i överkroppen vet man att det inte är på låtsas. Det är ju inte utan att man tänker, varför?

Åh. Nu börjar Morgonpasset i P3 här i min webbradiospelare. Det är skönt och jobbigt på samma gång, ungefär som att ringa videosamtal på Skype. Jag saknar Diego och Knyckare i radion, men älskar Hanna Hellquist. Jag önskar det vore lite mindre tidsskillnad så att Morgonpasset hade börjat 21.30 för mig istället för som nu 23.30. Oops, busted. Läggdags.

Osjälvständigheten.

Idag har jag varit på möten ungefär hela dagen. Segt. Eftersom skolan börjar i morgon kan man ju tycka att det var rätt sista minuten att registrera sig för klasser idag, vilket det ju var också. Det betyder att man får ta lite vad man får. Det blev psykologi, geografi, geologi, antropologi och en kurs om North Dakotas historia. Lyckades alltså ändå skrapa ihop en del nördiga kurser, plus en random där på slutet. Tänkte det kan man ju nästan bjuda på när man ändå är här. Hon hjälpkvinnan blev glad när jag tog den i alla fall.

Det är rätt jobbigt för huset ligger en bit ifrån där hallen, skolan och allt annat ligger. Och jag har ingen bil. Alla i huset har bil. Det gör att man blir så där obehagligt beroende av någon annan. Det gillas inte. Efter att ha bott hemifrån i fyra år får man ju ändå säga att man börjat bli i alla fall lite van vid att klara sig själv, så denna plötsliga osjälvständighet är rätt jobbig. Tror det blir att införskaffa en psykel. Bara de inte tycker jag är stenålders. Ja se, så där osäkerhet också!

Annars, tack gode gud för Skype, internet och allt annat. Pratar just med Annie som också kommit över Atlanten precis. Vi smider planer och har hemmahumor. Det är skönt att ha nån att prata med som är i samma tidszon, för när det är förbi läggdags hemma blir det farligt lugnt på Twitter, Facebook, Instagram och allt annat. Ps. Hur har alla hemma tid med alla sociala medier egentligen? Där finns ju oändligt med saker att göra, här kan man ju förstå.

USA

Idag fick jag min första hemlängtans- och saknadsattack efter att ha pratat med mamma och pappa på Viber. Vibat, säger man så? Knappast. Attackerna berodde inte på nåt speciellt egentligen, mest såna småsaker som ett litet diskljud i bakgrunden. För att tänka på annat började jag he in saker i garderoben. Det blev rätt tomt ändå. Tydligen hade jag lite saker med mig, och jag som trodde de skulle få en väskchock när jag kom. Hmm. Mitt i allt råkade jag lukta på mina kläder, dumt. En blandning av Luleå och lägenheten på Korsgatan gjorde det inte bättre.

Annars har allt gått bra. Är galet jetlaggad men det går väl över, får man hoppas.Var och handlade lite igår och det är helt klart så att det inte är lätt att börja handla när man inte har nåt alls hemma. Skit. Bara man har frukost så klarar man sig, dock inte lätt att navigera sig fram mellan alla sockerflingor. För övrigt är det intressant att de gärna marknadsför varor som fettfria, medan det kan vara typ 300% socker i. Rätt motsägelsefullt skulle jag säga, nånstans har de missat nåt tror jag.

Jesus2.

Hej Bloggen,

Snart kommer du att få liv igen, återuppstå som Jesus eller Take That.

Puss!

Ps. Idas födelsedag. Grattis, hjärta.

AC.

Norrbotten är bra, men Västerbotten är också väldigt bra låg jag och tänkte på.

Exempel på bra saker från Västerbotten, utan inbördes ordning: Västerbottenost. Sanna. Pappa. Ida. Guld. Frida Hyvönen. Vattenkraft. Mörten. Släkt. Jolof. Kajsa. Deportees. Trästocks. Micke Leijnegard. Sahara. Maud Olofsson. Skoja.

Känn.

Idag gör jag mitt sista pass på den så mytomspunna Modoshoppen. Det känns helt fantastiskt, nästan som Loreen måste ha känt när hon vann. Jag har bestämt mig för att njuta av dagen, för är det nåt jag lärt mig så är det att man tenderar att sakna saker i efterhand, även om det kanske inte betydde så mycket just då. Typ som att jobba på MAX, eller här. Det handlar inte om jobbet i sig utan om tiden som var, som med allt annat. Jag har sagt kanske 3 000 gånger de senaste veckorna att studenterna ska njuta av tiden som återstår, fast det är inte alltid lätt. Blandade känslor kan det vara, jag säger känn istället.

Nu äter jag min sista tugga på min sista macka i shoppen, sen ska jag känna lite. Eller läsa DN.se.

Lagomet.

Jag känner att känslan är alldeles för grande för att jag ska kunna sova. Tänk att Loreen vann. Det är som att jag nästan är så glad att hon borde förstå att jag skulle kunna räknas som delaktig, men det är jag ju förstås inte. Här hade man kunnat göra taggar om allt möjligt för att potentiellt få fler läsare eller bara för att vara rolig, men det här är en blogg så då skriver man inte massa nummertecken. Jag kommer helt enkelt bara ut som Eurovision-älskare. Så är det när man är uppvuxen med min mammis.

Annars funderar jag rätt mycket om olika folks vanor, alltså folk som i nationaliteter. Det är intressant med kulturskillnader. Bulgarerna här på hotellet är rätt störiga och skrattar högt på fel sätt, utan det där charmiga. Så röker de, hela tiden. Slutsatsen skulle kunna vara att svenskheten är optimal, det där gråa lagomet som möjligtvis sticker ut genom en blondhet som de andra inte vet är fake. I alla fall påbättrad. Jasi, hur var det nu... Klart är i alla fall att inga andra än svenskar bryr sig om ESC, inte på Hotell Afitis.