Viktigt inlägg i debatten: Goldieblox "More than just a princess"

Jag vet att det har varit lite seriöst här ett tag, men det känns nödvändigt. Allt svammel översvämmar hjärnan. Värst är Vine. Så. Drygt.

Här är istället nåt riktigt, ett viktigt inlägg i en debatt jag inte tycker är högljudd nog, förutom kanske när danska politiker får tycka till. Flickor är mer än bara prinsessor, flickor vill också bygga raketer i lego. Pojkar ska leka med dockor, om de vill. Många pojkar och flickor får det säkerligen också, problemet tror jag är att de inte ens vet om att de skulle kunna vilja annat. Samhället behandlar pojkar och flickor olika från den dagen de tittar ut från livmodern, kanske till och med redan innan det. Det är så djupt rotat i samhällsstrukturen att vi inte ens tänker på det. Därför. Är det så viktigt att synliggöra det. Dessutom gör det saken lättare för de pojkar och flickor som vet att de tycker om annat än vad normerna säger att de ska tycka om. För det är trots allt inte helt lätt att sticka ut.

Tagning.

Äntligen har jag lyckats fastna på en hockeybild. Jag är rent ut sagt jäkla stolt.

Courtesy Eric Classen, UNDsports.com

When we were winning.

Allt spelar roll. Vissa saker och personer spelar mer roll. Vi är på bussen på väg till Bemidji Minnesota, och jag lyssnar på gammal svensk musik. Det är så mycket jag anno 2004, Johanna fjorton och ett halvt. Svensk musik kan vara så mycket vemod, vi är nog mer vemod. Som taget ur en Lukas Moodysson-scen säger Sanna. Så sant. Grått och ångestladdat.

Sanna har spelat roll, och spelar roll. Väldigt stor roll. Jag undrar vem jag hade varit utan henne och hennes inflytande. Bara all musik! Wow. Jag kanske hade varit ett Justin Bieber-fan? Okej knappast. Men man vet aldrig. Fast nä, knappast.

Att träna på ingenting.

Jag har aldrig varit så mycket för alla dessa fånga dagen-ordspråk. Carpe Diem. Det är ingen slump att jag fick "KORV" av Carol att skriva i vita bokstäver på väggen istället för Live Laugh Love. Men idag fick jag i uppdrag att träna mindfulness; leva här och nu snarare än sen, vara medveten. Jag cyklar intervaller för att vara bra SEN nån gång. Då fanns och sen kommer, men nu är det enda som finns. En promenad till class behöver inte bara vara att ta sig från A till B på det mest tidseffektiva sättet, det kan vara att inta; reflektera; tänka; känna. Eller bara lyssna till ljudet av krispigt torra löv under en sliten skosula. Sitta på en bänk på campus och titta på ekorrar. Eller bara stirra. Skönt.

Igår köpte jag min första burk jordnötssmör.

Priset man betalar.

Elitidrott kan vara hårt, brutalt. Det är krav och press; för vissa från sig själv och för andra från folk runt omkring. Hockeyhjältepappan till exempel. Allt man gör är för idrotten, i alla fall om man ska komma nånstans. Det är inte som ett vanligt jobb, det är 24/7. Det ska ställas krav, det är en del av grejen. Och absolut, många jobbar för mycket och tar med sig arbetet hem, har stenhårda krav och blytung press. Men få lever som elitidrottare. I det ingår inte bara själva träningen, själva idrottsprestationen. I rollen som elitidrottare ingår allt. Man ska självklart äta rätt och sova bra, men i felkombination med ovan nämnda faktorer kan det bli knas, kaos. Middagen blir inte bara mat, den blir en prestation den med. Man ska äta rätt. Nyttigt och mycket, så man orkar. Men så ska man ju gärna vara smal och feminin också, så där som kändisarna. Man ska vara bäst och fysiskt redo, plus snygg och inte för biffig. Vilken jävla balansgång? Inte konstigt om man vinglar ner från bommen.

Jag läste precis om Kim på dn.se, eller aftonbladet.se för den som föredrar det (spelar ju ingen roll eftersom alla redaktioner bara köper in sitt stoff från TT...), och jag måste säga att det är viktigt och starkt av henne, av alla som gör det, att berätta. För att hjälpa nån annan, eller sig själv.

Ps. Så jävla okänsligt DN...

Nu ska jag gå och äta en fet cookie.

Äntligen. Match!

Egentligen skulle jag ta en pre game-nap men det går inte för jag är så exalterad. Därför. Att. Ikväll har vi våran första träningsmatch här borta, mot Persuit of Excellence från Kelowna, Kanada. Japp, det var där vi var sensommaren 2009 och hade läger och dessutom badade lite. Intressant hur cirklar sluts, eller oändliga åttor slingrar. Typ.
I alla fall, match ikväll. Äntligen. Ett år senare och vad har inte hänt, ingenting har inte hänt om man ska använda krångligt många negationer. Men det känns bra, det känns rätt och jag är redo. Framför allt ska det bli otroligt, fantastiskt, sanslöst, makalöst, kopiöst roligt. Dagen till är i UNDs färger. Man måste ju göra det lilla extra.

Dock inte det lilla extra i att bära svarta karateskridskor, inte än. Den som nånsin kört in ett par skridskor vet att det inte är världens roligaste. Det är tvärtom rätt tråkigt, jobbigt. Smärtsamt, ja. Att få nya prylar är julafton, men sen att börja använda dem är en annan historia. Det är mer som nyårsdagen.

Karateklubbor

Kuligheter på FanFest förra söndagen.

Bildrapport.

Hallå.

Jag trivs bra. Det känns på så många sätt så mycket enklare och skönare den här gången. Mindre stress, mer mys.

Skönt.

Lagpose.

Myspose.

Simmarpose.

Bara helt jävla platt.

Kristian Gidlund.

Den där känslan när man inte kan hålla tårarna tillbaka, när det blir alldeles tungt men samtidigt känns skönt. I mörkret, det känns bra så. Det är inte farligt, bara skönt. Att skriva ett brev till sitt ofödda barn, ett barn som aldrig kommer att finnas. Utan adress, utan frimärke. Att läsa upp brevet i riksradio. Att lägga fram strupen, naken. Att blotta sig till det yttersta. Ta kritik men ändå fortsätta, för man gör det inte för kritikern.

Poetiskt. Sorgligt, men så otroligt vackert.

För den som inte lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat. 

Globetrottern.

Hej. Igen. Tillbaka i Swe men denna gång Uppsala. Hos bror. På soffan. Mysigt. Han snarkar men jag tycker han borde vakna och göra frukost åt mig, jag ska ju trots allt fara idag igen. Vad fort det går, en sommar. Och då blev den ju ändå längre än tänkt. Inte konstigt att väskan väger bly när man släpar hela livet över Atlanten.

Veckan i Finland bjöd på många överraskningar, till exempel god köttgryta, god kycklinggryta och supergod fisk. Vad händer med världen? MVG till Vierumäki, kanske till viss del på grund av lågt ställda förväntningar. Sportsligt finns det mer att önska, men det kan man säkert läsa om i andra bloggar. Det eller hur man bäst gör en, så kallad, burpee.

Usch nu blev jag nervös. Jävla Atlanten och flygplan och överviktsbagage och distans och tidsskillnad och jetlag och saknad. Fast det kommer bli annorlunda. Kul. Kulare.

Kronärtskockan.

Upplands Väsby är sig likt och maten är bra, vi mår bra. Fast nä den är nog ännu bättre än vanligt, särskilt lunchen och frukosten. Tänk om man kunde ha en egen kock hemma, nån som styr upp kronärtskocka i god marinad. Fasen! Jag kom på nu att jag glömde äta upp kronärtskockan på Valla. Vilken ångest. Mallan om du läser det här, ät upp den. Mallan om du läser det och den är gammal, begrav den och hälsa att jag är mycket ledsen att den fick sätta livet till i onödan. Vilken ångest. Dessutom lämnade jag lasagne i frysen, en parantes.

I morgon åker vi till Finland, alltså inget mer lyxlunchbufféande. Kanske en köttgryta och potatis. Men vafan, nåt måste ju vara bra med det med tanke på att det närde hela svenska folket i hundratals år.

Jaja. Det här var ju viktigt.

Där man inte trodde man skulle bli kvar.

(Hej)

Kanske är det något med luften, kanske är det bergen, eller kan det vara vattnet i viken. Nåt är det i alla fall med Ö-vik som gör att man aldrig liksom kan slita sig därifrån, hur man än flyttar och flänger så finns det alltid kvar. I blodet, i själen. Det är som Annika Norlin sjunger, "mitt hem är där mitt hjärta är". Det betyder i såna fall visserligen att man kan ha flera hem, men det är väl så det är. Jag hatar att säga hej då, men med erfarenheten kan jag det underbara med att komma hem igen. Och allt är precis som vanligt. Mina små hjärtan.

Carol och jag fick hedersuppdraget att sköta Modo Dams officiella Twitter-konto idag i Piteå, vilket gjorde mig inspirerad att ordbajsa igen. Det är ju så skönt. Kanske kommer det även bli ett eller annat inlägg på engelska i framtiden, även om jag svurit för mig själv att det aldrig skulle hända. Det är ju töntigt. Men inte ens jag kommer undan amerikaniseringen och värre lär det väl bli. Fan. Ja ja, jag ska i alla fall aldrig bli republikan. Eller äta macka med 3 cm tjockt lager pålägg på.

Pappa säger att björken är gul för att den är sjuk, inte för att det börjar bli höst. Jag väljer att köra på det, för jag är nämligen inte redo för höst. Inte riktigt än. Och tur är det väl att det förhoppningsvis är sommarvarmt i GF när jag kommer över. Men först väntar en spännande (obs inte ironi) vecka i spännande (obs ironi) Vierumäki. Lägg ur handbromsen, tuta och kör. Fast först packa.

The Supremes.

Typ så. Fast vi var snyggare när vi stod bredvid.

När jag var liten hade mamma en blå Merca, EXR. Den var så jävla snygg. Och cool. Hon brukade säga att den var lite som att styra ett skepp. Jag fattade inte riktigt då, men jag tror jag kan tänka mig nu. Lite sådär gungig och svampig, med en stor ratt nästan som ett gammalt roder. I Mercan fanns så klart en kassettbandspelare och vi brukade lyssna på Diana Ross and The Supremes. Så jävla bra. Min danska (eller finska, eller vem fasen vet) vän Michelle är väldigt into gammal musik och när vi i helgen lyssnade på The Supremes på vinyl fick jag sådär minneshurvens. Jag hade verkligen velat få provköra den nån gång.

Back in business.

Det blir ju alltid så här, direkt när man tar en liten paus känns det som döden att skriva ett inlägg igen. Vad betyder det? Kanske ska man lägga ner, eller så inte. Kanske göra en Ida och göra nåt lite förhastat som att ta bort sin Instagram innan man riktigt hunnit tänka efter.

Det har hänt lite sen sist. Jag har hunnit vara hemma (Just ja, bra ursäkt. Hemma har man inte tid för sånt som blogg. Pff, vad är det?) och ha världens bästa jullov med family, Frida och nästan nästan alla mina bästisar. Skulle vilja lova i alla fall 93% av dem. Minst. Fort gick det, fast jag var hemma länge. Längre jullov än jag kan minnas faktiskt.

Jaja. Nu är jag tillbaka igen. I GF. Och på isen. Det känns underbart, jag får till och med springa igen. Fasen vad kroppen är fantastisk, fort gick det att läka också. Ändå. Och jag har ännu inte tittat på min nedräknare. Kanske bör undvikas också.