Att vara en del av ett lag.

Att vara en del av ett lag är väldigt speciellt. Det kan vara utmanande och frustrerande, men mest av allt helt fantastiskt underbart. Det blir som så tydligt direkt säsongen tar slut, den där tomheten som är som ett stort "jaha vad nu då?". Inte lika mycket för själva idrotten i sig alla gånger, som för den sociala biten. Gemenskapen. Att jag ens började spela tennis där i tioårsåldern känns i efterhand som att hallå hur tänkte jag. Fasen vad trist att stå där helt ensam. Känslan av att vinna blir oerhört mycket starkare när man har 20 andra att dela det med. Glädje^20. På samma sätt har man 20 stöttepelare när det känns stormigt och vingligt, eller när man helt enkelt har förlorat. Jag hatar att förlora.

Själva idrotten är ju ganska löjlig i sig (som alla andra idrotter) men med tanke på lagkänslan funderar jag hur jag nånsin ska kunna sluta. Jag kommer måsta spela Korpen-innebandy tills jag är gammelfarmor.

Angående allt det här med OS.

En person sa en gång för en massa år sen till mig att jag skulle fundera på att kanske inte vara för ärlig i blogginlägg. Då tänker jag på Kristian Gidlund och vad det är för mening att skriva om vad jag har gjort idag eller ätit till frukost. Det är möjligen intressant om jag är nån helt briljant superkändis, typ Carina Berg. Men det är jag ju inte, så då kanske det mest intressanta är att beskriva saker som de är. Naket och ärligt.

Jag är besviken och jävligt less. Men det är inte som att jag inte visste om det, tro inte det. Det är ju först nu när det är officiellt som man kan uttrycka sig. Så är det ju för alla, de som vet att de kommer komma med och de som vet att de inte kommer med.

Jag försöker hitta klyschor, typ "man växer mer i mot- än medgång", och "har min gjort sitt bästa har man iaf inget att ångra". Eller kanske "men tänk på barnen i Afrika!". De är alla sanna, men det gör det inte så mycket enklare.

Sen tänker jag att jag kanske nånstans hjälpt till att få mina älskade vänner dit de velat komma. Pushat Marre Lindh på cykelintervaller i sommar, eller skjutit Valle i skallen en gång för mycket så hon fick den där nä nu jävlar-attityden som man behöver för att bli bättre. Jag vill att alla mina små röda hjärtan ska veta hur stolt jag är över dem, er! Det kan jag inte komma ifrån. Har man gjort en sån här satsning vet man hur mycket som krävs. Uppoffringar, ändlösa timmar på ett förbannat jävla äckligt gym. Valle, Erika, Jolof, Emma och Marre. Ni är grymma. Och så klart min bästa roomie Grahnisen.

Jag har bestämt att det är okej att vara bitter, även om jag är stolt över att ha gjort mitt bästa. Och man får vara ledsen, är man inte det har man inte brytt sig tillräckligt. Punkt. Så funderar jag vad jag ska göra. Kanske bli författare. Politiker. Research psychologist. Eller spela lite mer hockey. Eller kanske allihopa, varför ej. Jag är i alla fall på rätt ställe, har underbara vänner både här och hemma, och världens bästaste familj. Så även om det är en klyscha har jag faktiskt inget att ångra.