Bara sådär allmänt.

Det är konstigt det här med sovmorgon. När jag vet att jag får sova längre på morgonen är det som att jag alltid går och lägger mig tidigare också. Korkat. Man borde ju helt enkelt gå och lägga sig tidigare alltid. Men det kan vara svårt, särskilt eftersom det är lättare att tänka på kvällen. Att jag äntligen skaffat Spotify Premium hjälper ju inte heller. Jag är troligen sist i Sverige (fast nu USA) att skaffa det, i alla fall sa Ida i somras att jag måste vara den enda som fortfarande körde Free, vilket ju i såna fall borde betyda att ingen alls längre har det. Vad rika de ska bli. Alltså inte musikerna.

Ikväll somnar jag till Midnight City. Sanna är en fruktansvärt bäst provider av musik, jag har henne att tacka för så mycket. Jag ska allt se till att hon är i Skellefteå till jul, just sayin.

Jag hade tänkt hitta nån rolig gammal bild på Sanna, men eftersom jag inte har tillgång till mina gamla bilder sket det sig. Det fick bli en bild på musikkatten istället. Det är okej, det sa han till mig för tre dagar sen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snart är det i morgon, igen.

Ett hängivet fan.

Det är skönt att vila när man kan, när man har tid. Förutom träning och fan fest har vi haft tid för vila i helgen och som jag gått in för det. Helt otroligt vilka prestationer. Fan fest var intressant, kort sagt olika aktiviteter för och med fansen, dam- och herrlaget tillsammans. Typ autografhörna och lira landhockey-hörna.

Viktigt är att Riksserien drog igång ordentligt i helgen och självklart har jag följt mina röda hjältar. Två nya segrar är riktigt imponerande, det är så man tänker tillbaka på förra året och får gåsis. Det känns fortfarande lite overkligt, faktiskt. Nåt annat som kändes overkligt var igår när jag insåg att exakt samtidigt som jag satt i ett omklädningsrum i Grand Forks och bytte om inför träning så bytte Rödalaget om i ett omklädningsrum i Cloetta Center, inför riksseriepremiär mot Linköping. Ibland blir jag lite snurrig när jag tänker på det, att jag är här och inte där. Men det kändes som bra på nåt vis; att kunna säga att jag var med så mycket att vi till och med bytte om tillsammans. Hehe. Plus: självklar uppstigning i morse klockan 06.00 (13.00) för games online-hejande.

Ni är med mig här borta. Alltid.

Måste även jag kommentera Maddes inlägg om höstogillande. Kära Samboo: hösten är nåt som är svårt att hoppa över, i alla fall om man bor på så nordliga breddgrader som till exempel Gävle. Där finns det årstider, distinkta årstider. Det lär min geografilärare ut. Men det visst vi ju? Vi som har distinkta årstider. Här Maddis, här är löven knappt gula än och jag börjar fundera på hur de ska kunna hinna bli både gula och röda och sen dessutom falla av innan den så omtalade ND-vintern kommer, som sägs kunna komma rätt tidigt. Jag tror hösten är kortare här. Men jag hoppas den kommer för jag saknar den. Och jag skulle hoppas att du kunde komma hit, för jag saknar dig och då hade du ju dessutom kunnat missa lite av den fina höst du pratar om att du ogillar. Okej, den sista meningen var skit men jag tror du förstår vad jag menar.

Friheten, fjällen och svenskt kaffe.

Min hell week är officiellt över. Underbart. Det är givetvis värt att firas och jag började genom att promenera hem från skolan. Det räknas som lyx eftersom det inte funnits mycket tid över till sånt den senaste veckan. Frihetskänslan i att inte vara beroende av skjuts kombinerat med Heidi Anderssons sommarprat gjorde mig inspirerad att gå hem och koka en kopp kaffe (instant coffee, hurra!), bre en ostmacka (har hittat nytt favoritbröd, succé) och googla lite om fjällvandring. Det är nåt jag ska göra, kanske i juni? Ja, först måste jag ta reda på om det är en himla dålig årstid att fjällvandra i, men det finns det ju tid för. Då ska jag koka kaffe över öppen eld; eller åtminstone koka vatten och blanda i mina instant-kulor. Romantiserande, javisst. Men ändå.

Kaffekokande i Alta i somras, plus bara en random bild som visar hur sjukt vackert Norge är.

Jag mår bra men har för lite tid.

I morgon runt tre är min hell week över. Jävla prov. Men det är klart, det är ju lite av en förutsättning för skola i allmänhet, kunskapstest. Det ska bli skönt. Jag längtar efter att göra mer saker jag vill göra; läsa (annat än textbooks), se en film, umgås lite mer, lyssna på musik. Ja sånt. Just nu känns det som att psykologiboken äger mig.

Förutom att det blir lite lugnare pluggmässigt får vi äntligen träna på riktigt i morgon, med tränare och hela köret. Hemma är väl inte det en så stor grej men det är ju lite andra regler här. Minst sagt.

Nu ska jag sova. Skönt. I Sverige börjar det bli morgon och de hurtigaste är redan uppe. Tur att jag inte behöver vara hurtig just nu. Sängen är det bästa och jag önskar natten kunde vara längre.

Toshiba-effekten

Definition: den positiva effekt som en ny Toshiba har på ens svarsfrekvens på Skype; sägs kunna förkorta väntetiden för ett svar från tre timmar till ett par sekunder.

Källa: Svedin, Annie; 2012

Ja. Igår var jag och köpte en ny dator här på Best Buy. Det är tur att man har en pappis som har koll när man själv är fullständigt okunnig och dessutom även lite ointresserad. Går under kategorin saker jag väl hade velat kunna men inte har tid att lära mig. Eller så lär man sig eftersom. I alla fall. Alla tycker alltid Mac, och egentligen kanske det är det rätta men med tanke på många faktorer blev det istället en Toshiba. Läs PC. Kan tyckas omodernt, men jag insåg att sen när har jag nånsing haft det bästa/nyaste av nåt? Telefoner, datorer, hockeyklubbor... Jasi, nog har jag ju överlevt rätt bra ändå. Det är lite min grej. Jag älskar i alla fall den nya (lika mycket som den gamla så klart, rättvist ska det vara så ingen av dem blir ledsen), det är helt fantastiskt att veta att den faktiskt kommer att starta när man trycker på "ON". Bara det liksom.

I morgon är det måndag igen och jag ska ha mitt första prov. Det kan bli intressant med tanke på att det verkar kunna vara helt annat upplägg än vad man är van vid. Ryktena säger multiple choice-frågor. Vi får väl se.

-:-:-

Viktigt: viktiga bilder från en viktig mass-Skype-date som ägde rum igår mellan mig och nästan alla viktiga, eller i alla fall många av dem.

Som en landskamp.

I morse borjade vi med vad som verkar vara en tradition har, namligen Jane Key Cup. Att jamforas med ligan pa HG, fast under hela sasongen (?) och pa helplan. Det var kul, kulkulkul. Det ar ingen overdrift att saga att det var i klass med att spela en landskamp. Dessutom pa liten rink, vilket ju gor att allt gar annu fortare. Apropa det hade vi forsta traningen pa huvudisen igar, och vilken kansla. Wow. Forstar vad Annie menade nar hon sa att det inte ar som en ishall. Det ar mer som... Ett tempel.

Som kanske marks sitter jag idag och skriver fran en amerikansk dator, en sa kallad feldator. Feldatorn plus feldatorns syster aterfinns i plugghornan i omkladningsrummet tillsammans med en skrivare och en scanner. Kanske nat att infora pa Kempis? Naval, vi hade ju faktiskt en dator en gang i tiden. En dator och en rod soffa. Inte manga finns kvar att komma ihag det, men den ar legendarisk.

Det var det dar med hogar och gropar.

En speciell dag.

Dagens datum 11:e september är speciellt, så klart. Många amerikanska flaggor på halvstång runt omkring staden och en del en del tweets på ämnet. Men jag trodde man skulle prata mer om det. Kanske är det en så djup nationell sorg att det blir för personligt att prata om, ja jag kan bara spekulera. Helt klart går många tankar dit idag. En händelse som påverkade hela världen på så många olika sätt.

Ja. Nu till mer ytliga saker. Igår dog min dator, lyckligtvis efter jag precis gjort klart fyra timmars plugg. Verkligen, just efter. Jag skulle börja göra andra saker och precis som jag tryckte igång SVTplay så dog hela skiten. Nej skit ska jag inte säga, den har krigat tappert och länge (i sex år närmare bestämt, troligen nåt år efter bäst före-datum). All cred. Dock blir det ju som sagt lite problematiskt nu. Tur det finns bibliotek.
Och telefoner.

Idag har jag ätit världens bästa bästa mat. Köttbullar med potatismos, gräddsås, lingonsylt och hårdbröd med smör och Västrbottensost på. Det kändes så bra att det nästan kom en tår. Mycket, mycket tacksam tjej återfinns på Promenade Court ikväll.

Apropå mat och sånt. Det är intressant hur man inser att uppskatta saker på riktigt när man är borta från dem, och hur man lär sig om sin egen kultur när man kommer i nära kontakt med en annan kultur. Här knäcker alla fingrarna, hemma blåser man bubblor. Ja vilketh exempel.

Vänner - Johanna Fällman dedication

Vad hade man gjort utan vänner? Man inser när de är långt borta hur mycket de betyder. Det är det där med att ta för givet.

Idag är en lite saknig dag, därför tar jag och tittar lite på den här igen.

Puss på er.

Nånstans i ND.

Den gångna helgen tillbringades nånstans här i North Dakota, jag vet inte riktigt var. Vi åkte iväg i bilar mot en sjö där en tjej i lagets familj hade en stuga. Eller stuga och stuga. När jag tänker mig en svensk stuga tänker jag rödvitrutig vaxduk, mygg, en liten gäddsjö och framför allt massa granar eller kanske tallar. Det här var mer ett präriejakthus bredvid en ganska stor sjö. När vi gick runt där kände jag en väldig lust att göra hoppsa-steg, ha flätat hår och vissla ledmotivet till Lilla huset på prärien. Det gjorde jag så klart inte, men det var mer för att förmedla känslan.

Vi åkte bland annat ut på båttur i finvädret, blev inkilade och åt massa god plockmat. Eller så klart vi blev inkilade, det var ju liksom hela syftet med resan. Som freshman-grej var vi tvungna att klä ut oss till konstsimslag och framföra ett inövat konstsimsnummer. Bara att göra får man ju tänka. Helt klart är att den dagen jag kommer hem härifrån ska jag ta med mig den traditionen av att visa stor respekt för ruttisarna, det är en bra sak tycker jag, hehe. I alla fall när man är rutti själv.

-:-:-

En hemsk sak hände idag mitt i mitt skrivande av paper on amerikansk matkultur (tacksamt ämne att skriva om), nämligen att min dator dog. Plötsligt blev allt rosa, lila, grönt och sen svartsvartsvart. Det konstiga var att Jenny Seth fortfarande hördes i högtalarna, så det var liksom bara skärmen som slocknade. Jag har aldrig riktigt fattat vad pappa pratat om när han sagt att en dator mitt i allt bara kan ta slut rent fysiskt (typ gångjärn och sånt), men nu fattar jag. Jag trodde jag skulle behöva säga farväl till min nära vän sen mer än sex år tillbaka, men som tur är återhämtade den sig efter ett par reboots. Pjo. Nu ska jag se till att ta hand om den så den iaf klarar sig till jul, peppar peppar.