When we were winning.

Allt spelar roll. Vissa saker och personer spelar mer roll. Vi är på bussen på väg till Bemidji Minnesota, och jag lyssnar på gammal svensk musik. Det är så mycket jag anno 2004, Johanna fjorton och ett halvt. Svensk musik kan vara så mycket vemod, vi är nog mer vemod. Som taget ur en Lukas Moodysson-scen säger Sanna. Så sant. Grått och ångestladdat.

Sanna har spelat roll, och spelar roll. Väldigt stor roll. Jag undrar vem jag hade varit utan henne och hennes inflytande. Bara all musik! Wow. Jag kanske hade varit ett Justin Bieber-fan? Okej knappast. Men man vet aldrig. Fast nä, knappast.

Att träna på ingenting.

Jag har aldrig varit så mycket för alla dessa fånga dagen-ordspråk. Carpe Diem. Det är ingen slump att jag fick "KORV" av Carol att skriva i vita bokstäver på väggen istället för Live Laugh Love. Men idag fick jag i uppdrag att träna mindfulness; leva här och nu snarare än sen, vara medveten. Jag cyklar intervaller för att vara bra SEN nån gång. Då fanns och sen kommer, men nu är det enda som finns. En promenad till class behöver inte bara vara att ta sig från A till B på det mest tidseffektiva sättet, det kan vara att inta; reflektera; tänka; känna. Eller bara lyssna till ljudet av krispigt torra löv under en sliten skosula. Sitta på en bänk på campus och titta på ekorrar. Eller bara stirra. Skönt.

Igår köpte jag min första burk jordnötssmör.

Priset man betalar.

Elitidrott kan vara hårt, brutalt. Det är krav och press; för vissa från sig själv och för andra från folk runt omkring. Hockeyhjältepappan till exempel. Allt man gör är för idrotten, i alla fall om man ska komma nånstans. Det är inte som ett vanligt jobb, det är 24/7. Det ska ställas krav, det är en del av grejen. Och absolut, många jobbar för mycket och tar med sig arbetet hem, har stenhårda krav och blytung press. Men få lever som elitidrottare. I det ingår inte bara själva träningen, själva idrottsprestationen. I rollen som elitidrottare ingår allt. Man ska självklart äta rätt och sova bra, men i felkombination med ovan nämnda faktorer kan det bli knas, kaos. Middagen blir inte bara mat, den blir en prestation den med. Man ska äta rätt. Nyttigt och mycket, så man orkar. Men så ska man ju gärna vara smal och feminin också, så där som kändisarna. Man ska vara bäst och fysiskt redo, plus snygg och inte för biffig. Vilken jävla balansgång? Inte konstigt om man vinglar ner från bommen.

Jag läste precis om Kim på dn.se, eller aftonbladet.se för den som föredrar det (spelar ju ingen roll eftersom alla redaktioner bara köper in sitt stoff från TT...), och jag måste säga att det är viktigt och starkt av henne, av alla som gör det, att berätta. För att hjälpa nån annan, eller sig själv.

Ps. Så jävla okänsligt DN...

Nu ska jag gå och äta en fet cookie.