Lagomet.

Jag känner att känslan är alldeles för grande för att jag ska kunna sova. Tänk att Loreen vann. Det är som att jag nästan är så glad att hon borde förstå att jag skulle kunna räknas som delaktig, men det är jag ju förstås inte. Här hade man kunnat göra taggar om allt möjligt för att potentiellt få fler läsare eller bara för att vara rolig, men det här är en blogg så då skriver man inte massa nummertecken. Jag kommer helt enkelt bara ut som Eurovision-älskare. Så är det när man är uppvuxen med min mammis.

Annars funderar jag rätt mycket om olika folks vanor, alltså folk som i nationaliteter. Det är intressant med kulturskillnader. Bulgarerna här på hotellet är rätt störiga och skrattar högt på fel sätt, utan det där charmiga. Så röker de, hela tiden. Slutsatsen skulle kunna vara att svenskheten är optimal, det där gråa lagomet som möjligtvis sticker ut genom en blondhet som de andra inte vet är fake. I alla fall påbättrad. Jasi, hur var det nu... Klart är i alla fall att inga andra än svenskar bryr sig om ESC, inte på Hotell Afitis.

Kontraster.

Idag har varit en dag som lika gärna kunnat vara en hel vecka. Det känns som att så mycket har hänt. Det som började med lite ångest och rädsla övergick i lättnad så fort jag gick ut ur testlokalen. Jävla engelska. Särskilt pratandet. Ännu mer särskilt när man ska prata om så konstlade ämnen, och här skulle jag kunna ge ett exempel men eftersom man får skriva under ett papper att inte ta med sig testfrågor ut från rummet känner jag att det kan vara en dum idé. Nog om detta.

Efteråt köpte jag lite hallonpaj för att fira att jag överlevt men även för att hedra Hallonbergen som jag befann mig i. Jag skrev att jag kände mig som Oskar Linnros, att jag kände en plötslig lust att kamma håret bakåt men att jag inte visste om jag skulle rappa eller sjunga. Han kan inte ha haft det lätt. Helt klart en ovan miljö för en Karlsviks-lulebo, men nyttigt. Stärkande. Pajen tog i alla fall slut alldeles för fort men ledde till ett moment tillsammans med en doft av barndomens barnkalas. Vågar man förresten formulera sig så utan att få gammstämpel? För sent.

Nu på kvällen blev jag dock lite väl övermodig. Jag skulle springa lite runt en sjö (ja nåt sorts vatten) men det visade sig vara längre än väntat och tiden för löpturen överskred helt klart vad som är okej, detta på grund av rädsla för mörker. Med tanke på detta, tiden alltså, har jag numera konverterat till löperska. Eller så var det inte så.

Så går det när man är sammansatt av 90% känslor och 10% kött och ben.

Idag var jag på Kempis för första gången sen innan vi åkte till Södertälje i slutet på mars. Det var helt fantastiskt känslosamt. Det är nåt visst med Kempis. Kanske som med allt annat man fäster sig vid. Det värsta är när man måste skiljas. Ibland går tiden, ibland går man vidare och ibland glömmer man, fast man inte vill. Oftast är det nåt som pågår konstant, svårt att kontrollera. Det kan vara kul att komma på saker man glömt, sorgligt också. Som matchlåtarna i ESA.När man är mitt uppe i nåt tror man aldrig det ska blurras ut, men det gör det. Fast istället för att gråta kan man köra axlar.

På vägen hem på Erikas cykel såg jag en katt som höll på att bli påkörd av en bil. Men katten var för snabb eller så var bilen för långsam, tvi tvi tvi, och det finns nog en mening med allt tänkte jag och fick ett moment. Ungefär ett sånt moment som förra helgen i Idas bil på väg hem från Husum, när allt känns fint och fridfullt och Markus Krunegårds textrad passar så bra.