Vackra Sverige.

Jag lyssnar på Hemlängta och känner att Norrbotten hade varit skönt ganska precis just nu. Eller Ångermanland. Eller varför inte Södermanland, kanske Gästrikland? Västerbotten, helt okej också.

Frida brukar alltid säga att det är stor skillnad mellan att längta och att sakna; att längta är mer positivt och att sakna är mer ledsamt. Som jag tolkar hennes tolkning. Jag längtar till lussebullar, saknar palt.

Ingrid sa att hon får separationsångest bara av tanken på att lämna Ö-vik. Ja, den som lämnar Ö-vik måste ju vara rakt korkad. Rakt.

En vacker tjej i ett vackert sommarsverige, ca 30 min innan kedjan gick av.

En vacker stad, vackra känslor.

Världens bästa blogg.

Ida Sofi

Enough said.

Tekniken.

Jag läste precis på DN.se att Apple lanserar en mini-iPad. Vänta. En surfplatta som är mindre, blir inte det en telefon? En så kallad iPhone (ja, iPhone-ägare har en tendens att aldrig referera till sin telefon som just en telefon utan alltid säga tex "var är min iPhone?". En SonyEricsson-ägare, som jag, skulle aldrig säga "var är min SonyEricsson?". Men jag kanske ska börja. (PS. Lång parantes som nu blev dubbel)). Jag förstår inte grejen, faktiskt, med surfplattorna. Kanske är det bara för jag inte har en själv. På min psykologiföreläsning idag pratade min professor om kreativt tänkande, och att Steve Jobs hade förmågan att skapa saker vi inte ens visste att vi behövde. Ja det verkar ju lite så. Men det blir nog ingen mini-iPad. Faktum är att jag aldrig ägt en iNånting, inte ens en iPod. Det ni. Det gäller att vara alternativ, men inte bara för att. En balansakt.

Min gamla mp3-maskin anno 2004 (plus svensk frukost utomhus=magiskt). Funkar än idag, jajemensan

.

Torka aldrig tårar utan handskar.

Efter tips från tre väldigt säkra källor (Sanna, Ida och mamma) la jag mig en kväll förra veckan och tittade på första delen av Gardells miniserie. Den är bra. Sista avsnittet sändes tidigare ikväll (igår) i Sverige och jag är glad att jag fortfarande har två avsnitt kvar att se. Det är lite som med boken jag fick av Ida, jag har inte läst klart den för jag vill helt enkelt inte att den ska ta slut. Jag liksom sparar på det bra, som med bilpåsen i min byrålåda. Jag är bra på att spara.

Jag känner att serien är viktig. Och lite mysig. Skönt med svenska miljöer, plus att de är söta när de är så där kära. Jag blir helt enkelt extra kär själv! Och snart är det jul. Och snart är det fredag. 26/10.

Undrar om jag ska titta på andra avsnittet nu eller spara på det lite till. Jag tror jag tar det i morgon.

Ps. Viktigt i fredags, men alla vet redan.

Bloggdöd.

Mystiskt/Grattis till alla fina små bebisar!

I dagarna har både Linkan och Tessan fått barn. Linkan fick en liten pojke på Annies födelsedag och Tessan idag (igår). Så otroligt söta båda två... Det är inte utan att man blir lite avis, faktiskt. Det är nåt med de där hormonerna, måste vara. Grattis så jättemycket!

Nu till det mystiska med det hela. Carol berättade samma morgon som Linkan födde att hon drömt om henne; att barnet kommit. Så sen visade det sig att det faktiskt kom samma dag. Och. I natt drömde jag om Tessan. Hur SJUKT är inte det...? Man börjar ju fundera om det verkligen kan vara en slump. Eller så kanske man bara uppmärksammar det eftersom det råkade hända just följande dag. Verkligen mystiskt, förklara det om du kan.

-:-:-

Jaha, typiskt. Jag har tänkt hela dagen att jag ska belöna mig själv efter plugg med Berg flyttar in, så funkar det inte. Bajs. Nej nu ringer min kompis Malin, jaaa!

Gips.

Hallå. Jag känner att jag börjar bli tjatig, men det kan inte hjälpas. Idag var jag tillbaka till min superklinik och fick ett nytt gips, ett riktigt. Fast det är inte av gips, det verkar mer vara nåt sorts typ glasfiberaktigt? Nu kan jag vara helt ute och cykla.

Jag förväntade mig nåt dramatiskt, men det fick jag inte se. I alla fall inte på det sättet jag förväntade mig. Det var bara ett helt vanligt sår, typ lila som Marres skridskofalls-ärr. Hm. Det dramatiska låg istället i hur min stackars lilla vad såg ut, gaaah. Det var lite chockerande att den blivit så pyttesmal så himla fort. Det blev som helt plötsligt så verkligt, så frustrerande, så hopplöst meningslöst korkat onödigt. Sen gick jag och min ständiga sjukhusbesökskompanjon Becca ut i höstsolen och då kändes det genast som att jaja.

Sånt som händer i USA; Bible Study.

Okej. För den som vill läsa bara lättsamma inlägg kan jag rekommendera att hoppa över det här för det blev rätt köttigt.

Men. Jag är ju kanske inte den mest religiösa personen som går runt på denna jord, som många säkert vet. Ikväll skulle en i laget berätta sin livshistoria (varför förstod jag aldrig riktigt) i nån sorts kristen grupp av idrottare på skolan och hon hade bjudit in alla i laget. Det kändes som att det kunde ju vara intressant och även viktigt att visa sitt stöd, ja. Det var det. Och efteråt var det så dags för bibelstudier. Så klart visste inte jag det. Och det var ju nåt nytt. Jag kan knappt komma ihåg om vi ens gjorde det på konfirmationen, jag tycker vi mest fikade. Kan dock vara en efterhandskonstruktion. I alla fall var det en mycket intressant upplevelse. Vi gick i genom bibelord i små grupper och diskuterade. Det kändes märkligt. Jag kände att jag var tvungen att tacka nej när det var min tur att läsa för det kändes helt enkelt obekvämt mot mig själv. Skönt faktiskt att de trodde det berodde på det språkliga.

Det är intressant hur de diskuterar vad som är "rätt" och vad som är "fel". Jag kan inte låta bli att tänka, hur kan de veta? Hur de använder konstiga ord, hur de pratar om att man som en Christian (ja, kristen eller troende, rätt stor skillnad?) ska leva så mycket som Jesus som man kan. Det är svårt att förklara hur det är i Sverige. De flesta är väl kristna (nu menar jag alltså inte religiösa), men inte så många är väl speciellt aktiva? Förutom i Övik så klart. Mina huskompisar tyckte det var mycket märkligt att inte tro på Gud, att de nog aldrig träffat på nån sån.

Men helt klart kan jag konstatera att jag beundrar dem på nåt vis, de som är open-minded. Ibland kan jag tycka det verkar skönt att tro.

Dag 1.

Nu är min hjärna tillbaka och med i matchen igen. Jag må säga att mina pain killers verkligen fungerade, och det är jag tacksam för verkligen verkligen. Operationen gick bra. Det var en märklig upplevelse att bara somna så där och vakna upp senare och bara inte fatta nånting. Enligt en intern till våran fysio som var med och tittade på operationen så pratade jag tydligen svenska de första fem minuterna jag var vaken, och berättade om att jag tyckte det känts som att jag varit på lektion. Haha! Hjärnan.

Helgen var väl inte superrolig på grund av smärta och ett tillstånd av allmän trötthet och förvirring, men jag är väldigt tacksam att jag fick bo i Peters hus med hans fru Charlene, både vad gäller hjälpen och sällskapet. Vi skickade in en waiver (regler och åter regler...) om att jag skulle få bo där eftersom alla andra var på bortahelg i Ohio och tur var väl det för jag hade helt enkelt inte klarat mig själv. Jag kan inte ens tänka mig hur det hade gått. Otur att jag glömde min husnyckel så jag varken kunde hämta kläder eller skoluppgifter. Oops.

Idag tränade jag för första gången sen min lilla accident. Det var otroligt fantastiskt sanslöst makalöst kopiöst skönt att bara få röra på sig lite igen. Jag antar att det svåraste kommer att bli att hålla konditionen uppe, men jag får köra lite på armcykeln och göra det bästa som går. Fortfarande är jag förundrad själv över hur positiv jag känner mig. Det trodde jag inte om mig själv. Kanske en livserfarenhet.

Medduciner.

Wow, jag lever. Snurrig, trött, lealös, seghjärnad.

Återkommer.

En platta och tre skruvar.

Inte alla som kryckat sönder en krycka.

I morgon ska jag operera mig. Opereras. Jag är inte så nervös, det känns mer bara olustigt. Nån ska skära upp min fot och hamra lite i mitt skelett medan jag är nedsövd. Ja, det låter ju sådär. Men jag känner att det är rätt beslut. Det jag mest gruvar mig för är att jag ska ha ont efteråt, den där isande skärande bensmärtan. Den kan jag nu.

Så är det, man samlar på sig erfarenheter. Jag fattade inte förut riktigt, vadå erfarenhet. Men det är nog det som är livet, erfarenheterna och mötena. Idag träffade jag en snubbe i jättekonstiga sjömanskläder som frågade om min fot, han sa att det sög ju. Ja det gör det, sa jag. Men jag berättade att jag försökte vara positiv, då sa han "We are athletes, we stay on our feet". Kanske är det sant.

                    -:-:-

Okej det ser mest geggigt ut, men det var gott.

Igår var det Canadian Thanksgiving här. Fast i Kanada. Det betydde att vi fick kanadensisk thanksgivingmat till middag ikväll på vårt team meal. Kalkon, potatismos, gravy, stuffing av brödgrejs, bönstuvningsgratäng (ja ellet nåt) plus viktigaste godhetssalladen. Gott. Det gällde att lassa i sig eftersom jag inte får äta i morgon. Hur fan ska det gå? Ändring, kanske det blir det största problemet.

En vacker dag.

Idag är en av mina såna där riktiga favoritdagar. Inte ett moln på himlen, just över 0 och så där krispig och klar luft, sån där luft som om man faktiskt kunnat tugga på luft känts som en blandning av att tugga chips och rå lök. Men just nu blir det ingen morgonprommis, av förklarliga skäl (gud, jag höll på att skriva själ). Jag känner mig lite som han i Fönstret mot gården, fast utan morddetaljen. En innekatt kanske är en bättre liknelse när jag tänker efter.

Jag ska alltid ha en katt, har jag tänkt. Fast då måste den kunna vara ute. Katter är mysiga, smarta och rätt självgående. Värt. Fast ja F, en hund går också bra beroende på ras. En fluffig ska det vara i såna fall, halvstor. Tänker mig typ en liten collie. Och så vill jag ha en soffa. Världens skönaste soffa.

Ja ä inte bitter.

Nej det är jag faktiskt inte.

Mycket har hänt sen sist jag skrev, och lite komiskt är det faktiskt att jag i mitt förra inlägg la upp en bild på mina fötter när de trixade på som bäst. Jag har nämligen lyckats bryta foten. Japp, så är det. Fast jag känner att bryta foten låter så dramatiskt, jag har gjort illa den. Jag fastnade i antingen isen eller en skridsko igår när vi gjorde power play-uppspel på träningen och vred till den ordentligt. Efter några läkarbesök och röntgenplåtar visade det sig att jag har en fraktur på insidan, just ovanför fotknölen. Hm, ja så det kan ju också gå.

Det intressanta är att jag faktiskt inte är bitter, min reaktion förvånar mig själv. Jag tänker att det kan man ju annars lätt bli, men jag känner lite att vad ska det hjälpa? Inget alls. Det gäller att ha perspektiv också, det hade ju kunnat vara betydligt värre. Till exempel hade jag kunnat slita sönder hela knät, eller legat nånstans och väntat på en hjärttransplantation. Ja det kanske var ett extremt exempel, men det är ju mångas verklighet också. Så tänker jag på E och hennes fjolår. Det låter lite fånigt och som nåt man skulle kunna skriva med bokstäver på en vägg, men man får helt enkelt fortsätta kriga. Men det ska jag inte skriva. Bara stora bokstäver som säger "K O R V".

Lite komiskt är det också att för två dagar sen gick jag en promenad i shorts i 24 graders värme. Sen en dag senare råkade jag bryta foten, och sen ännu en natt senare kom massa snö. Från sommar till höst till vinter på två dagar alltså. Only in North Dakota. Kryckor + snöslask + Converse = inte sant.

Ett urval av fotbilder:

6 pinnar är verkligen good enough.

Tänkte fota 6 pinnar, men det enda jag hittade var mina tår.

De röda krigarna kämpar på där hemma. Fyra segrar av fyra möjliga är ju ett okej facit, man kan ju liksom inte göra så mycket bättre rent resultatmässigt. Fast nu tycker jag de får tagga ner lite, man kan få svåra prestationskrav på sig själv när man håller på sådär. Skojar, fast samtidigt inte. Jag håller på att lära mig att praktisera "good enough" lite mer, i rätt lägen så klart. Man kan inte alltid vara på topp med allt. Till exempel ha välstädat rum och superbetyg, kanske måste man ibland välja det ena före det andra.

I helgen börjar våra matcher här borta i USA, hemmahelg med dubbelmöte mot Milles lag Mankato. Det ska bli riktigt kul, att se. Det blir nämligen att sitta på läktaren och heja på i helgen. Jag inväntar fortfarande beslut från bossarna, så det är några halvnervösa dagar som väntar. Egentligen ingen skillnad. Helt klart ska det i alla fall bli jätteroligt att det drar igång på riktigt, och jag ser fram emot lite svenskbesök i stan.

Hittade några klubbor, ja.

Det har blivit höst här nu. Det är mysigt. Man kan gå på löv som är så torra att man känner hur det knastrar genom skorna, fast man inte ens hör själva ljudet för man har hörlurar. Just nu är det gult, kanske kommer det röda snart. Igår var jag ute på inte världens bästa, men en good enough höstpromenad. Den var lite fyrkantig, det går som inte att hitta en väg som inte är rak och slutar i 90 graders svängar eller korsningar. Men så kan ju livet vara också, inrutat. Det är rätt skönt med struktur och rutiner. Tidig uppstigning, frukost, träning, fysa, äta lite lunch, skola, plugga, äta lite middag, plugga, sova. Kanske en cupcake nån gång under dagen. Inget att klaga på. Det enda (nej, inte det enda) som saknas är några höstiga ljus. Gärna från IKEA.