Äntligen. Match!

Egentligen skulle jag ta en pre game-nap men det går inte för jag är så exalterad. Därför. Att. Ikväll har vi våran första träningsmatch här borta, mot Persuit of Excellence från Kelowna, Kanada. Japp, det var där vi var sensommaren 2009 och hade läger och dessutom badade lite. Intressant hur cirklar sluts, eller oändliga åttor slingrar. Typ.
I alla fall, match ikväll. Äntligen. Ett år senare och vad har inte hänt, ingenting har inte hänt om man ska använda krångligt många negationer. Men det känns bra, det känns rätt och jag är redo. Framför allt ska det bli otroligt, fantastiskt, sanslöst, makalöst, kopiöst roligt. Dagen till är i UNDs färger. Man måste ju göra det lilla extra.

Dock inte det lilla extra i att bära svarta karateskridskor, inte än. Den som nånsin kört in ett par skridskor vet att det inte är världens roligaste. Det är tvärtom rätt tråkigt, jobbigt. Smärtsamt, ja. Att få nya prylar är julafton, men sen att börja använda dem är en annan historia. Det är mer som nyårsdagen.

Karateklubbor

Kuligheter på FanFest förra söndagen.

Bildrapport.

Hallå.

Jag trivs bra. Det känns på så många sätt så mycket enklare och skönare den här gången. Mindre stress, mer mys.

Skönt.

Lagpose.

Myspose.

Simmarpose.

Bara helt jävla platt.

Kristian Gidlund.

Den där känslan när man inte kan hålla tårarna tillbaka, när det blir alldeles tungt men samtidigt känns skönt. I mörkret, det känns bra så. Det är inte farligt, bara skönt. Att skriva ett brev till sitt ofödda barn, ett barn som aldrig kommer att finnas. Utan adress, utan frimärke. Att läsa upp brevet i riksradio. Att lägga fram strupen, naken. Att blotta sig till det yttersta. Ta kritik men ändå fortsätta, för man gör det inte för kritikern.

Poetiskt. Sorgligt, men så otroligt vackert.

För den som inte lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat. 

Globetrottern.

Hej. Igen. Tillbaka i Swe men denna gång Uppsala. Hos bror. På soffan. Mysigt. Han snarkar men jag tycker han borde vakna och göra frukost åt mig, jag ska ju trots allt fara idag igen. Vad fort det går, en sommar. Och då blev den ju ändå längre än tänkt. Inte konstigt att väskan väger bly när man släpar hela livet över Atlanten.

Veckan i Finland bjöd på många överraskningar, till exempel god köttgryta, god kycklinggryta och supergod fisk. Vad händer med världen? MVG till Vierumäki, kanske till viss del på grund av lågt ställda förväntningar. Sportsligt finns det mer att önska, men det kan man säkert läsa om i andra bloggar. Det eller hur man bäst gör en, så kallad, burpee.

Usch nu blev jag nervös. Jävla Atlanten och flygplan och överviktsbagage och distans och tidsskillnad och jetlag och saknad. Fast det kommer bli annorlunda. Kul. Kulare.