Idag gör jag mitt sista pass på den så mytomspunna Modoshoppen. Det känns helt fantastiskt, nästan som Loreen måste ha känt när hon vann. Jag har bestämt mig för att njuta av dagen, för är det nåt jag lärt mig så är det att man tenderar att sakna saker i efterhand, även om det kanske inte betydde så mycket just då. Typ som att jobba på MAX, eller här. Det handlar inte om jobbet i sig utan om tiden som var, som med allt annat. Jag har sagt kanske 3 000 gånger de senaste veckorna att studenterna ska njuta av tiden som återstår, fast det är inte alltid lätt. Blandade känslor kan det vara, jag säger känn istället.
Nu äter jag min sista tugga på min sista macka i shoppen, sen ska jag känna lite. Eller läsa DN.se.
1 kommentar:
Så sant sååå. Kände samma när vi var i en gammal nedlagd, nästan, fiskeby, helt oåtkomlig med bil, och vi satt och pratade med en av de sista människorna som bodde kvar. Vi fick köpa lunch av hans lika gamla och lika rara fru, som serverade skinka, ost, oliver och förskt bröd med vin från egna odlingarna. Då kände jag att, det här, det här måste jag KÄNNA in, det här är enda och sista gången jag sitter här i skuggan utanför deras 500 år gamla stenhus. Sista gången någonsin. Det är lite jobbigt, för ALLT är ju sista gången. Nuet är allt vi har. Och det slutar att existera i samma sekund vi upplever det. Vila i stunden!
Skicka en kommentar