Priset man betalar.

Elitidrott kan vara hårt, brutalt. Det är krav och press; för vissa från sig själv och för andra från folk runt omkring. Hockeyhjältepappan till exempel. Allt man gör är för idrotten, i alla fall om man ska komma nånstans. Det är inte som ett vanligt jobb, det är 24/7. Det ska ställas krav, det är en del av grejen. Och absolut, många jobbar för mycket och tar med sig arbetet hem, har stenhårda krav och blytung press. Men få lever som elitidrottare. I det ingår inte bara själva träningen, själva idrottsprestationen. I rollen som elitidrottare ingår allt. Man ska självklart äta rätt och sova bra, men i felkombination med ovan nämnda faktorer kan det bli knas, kaos. Middagen blir inte bara mat, den blir en prestation den med. Man ska äta rätt. Nyttigt och mycket, så man orkar. Men så ska man ju gärna vara smal och feminin också, så där som kändisarna. Man ska vara bäst och fysiskt redo, plus snygg och inte för biffig. Vilken jävla balansgång? Inte konstigt om man vinglar ner från bommen.

Jag läste precis om Kim på dn.se, eller aftonbladet.se för den som föredrar det (spelar ju ingen roll eftersom alla redaktioner bara köper in sitt stoff från TT...), och jag måste säga att det är viktigt och starkt av henne, av alla som gör det, att berätta. För att hjälpa nån annan, eller sig själv.

Ps. Så jävla okänsligt DN...

Nu ska jag gå och äta en fet cookie.