Att vara en del av ett lag.

Att vara en del av ett lag är väldigt speciellt. Det kan vara utmanande och frustrerande, men mest av allt helt fantastiskt underbart. Det blir som så tydligt direkt säsongen tar slut, den där tomheten som är som ett stort "jaha vad nu då?". Inte lika mycket för själva idrotten i sig alla gånger, som för den sociala biten. Gemenskapen. Att jag ens började spela tennis där i tioårsåldern känns i efterhand som att hallå hur tänkte jag. Fasen vad trist att stå där helt ensam. Känslan av att vinna blir oerhört mycket starkare när man har 20 andra att dela det med. Glädje^20. På samma sätt har man 20 stöttepelare när det känns stormigt och vingligt, eller när man helt enkelt har förlorat. Jag hatar att förlora.

Själva idrotten är ju ganska löjlig i sig (som alla andra idrotter) men med tanke på lagkänslan funderar jag hur jag nånsin ska kunna sluta. Jag kommer måsta spela Korpen-innebandy tills jag är gammelfarmor.