Idag var jag på Kempis för första gången sen innan vi åkte till Södertälje i slutet på mars. Det var helt fantastiskt känslosamt. Det är nåt visst med Kempis. Kanske som med allt annat man fäster sig vid. Det värsta är när man måste skiljas. Ibland går tiden, ibland går man vidare och ibland glömmer man, fast man inte vill. Oftast är det nåt som pågår konstant, svårt att kontrollera. Det kan vara kul att komma på saker man glömt, sorgligt också. Som matchlåtarna i ESA.När man är mitt uppe i nåt tror man aldrig det ska blurras ut, men det gör det. Fast istället för att gråta kan man köra axlar.
På vägen hem på Erikas cykel såg jag en katt som höll på att bli påkörd av en bil. Men katten var för snabb eller så var bilen för långsam, tvi tvi tvi, och det finns nog en mening med allt tänkte jag och fick ett moment. Ungefär ett sånt moment som förra helgen i Idas bil på väg hem från Husum, när allt känns fint och fridfullt och Markus Krunegårds textrad passar så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar