Kontraster.

Idag har varit en dag som lika gärna kunnat vara en hel vecka. Det känns som att så mycket har hänt. Det som började med lite ångest och rädsla övergick i lättnad så fort jag gick ut ur testlokalen. Jävla engelska. Särskilt pratandet. Ännu mer särskilt när man ska prata om så konstlade ämnen, och här skulle jag kunna ge ett exempel men eftersom man får skriva under ett papper att inte ta med sig testfrågor ut från rummet känner jag att det kan vara en dum idé. Nog om detta.

Efteråt köpte jag lite hallonpaj för att fira att jag överlevt men även för att hedra Hallonbergen som jag befann mig i. Jag skrev att jag kände mig som Oskar Linnros, att jag kände en plötslig lust att kamma håret bakåt men att jag inte visste om jag skulle rappa eller sjunga. Han kan inte ha haft det lätt. Helt klart en ovan miljö för en Karlsviks-lulebo, men nyttigt. Stärkande. Pajen tog i alla fall slut alldeles för fort men ledde till ett moment tillsammans med en doft av barndomens barnkalas. Vågar man förresten formulera sig så utan att få gammstämpel? För sent.

Nu på kvällen blev jag dock lite väl övermodig. Jag skulle springa lite runt en sjö (ja nåt sorts vatten) men det visade sig vara längre än väntat och tiden för löpturen överskred helt klart vad som är okej, detta på grund av rädsla för mörker. Med tanke på detta, tiden alltså, har jag numera konverterat till löperska. Eller så var det inte så.