(Hej)
Kanske är det något med luften, kanske är det bergen, eller kan det vara vattnet i viken. Nåt är det i alla fall med Ö-vik som gör att man aldrig liksom kan slita sig därifrån, hur man än flyttar och flänger så finns det alltid kvar. I blodet, i själen. Det är som Annika Norlin sjunger, "mitt hem är där mitt hjärta är". Det betyder i såna fall visserligen att man kan ha flera hem, men det är väl så det är. Jag hatar att säga hej då, men med erfarenheten kan jag det underbara med att komma hem igen. Och allt är precis som vanligt. Mina små hjärtan.
Carol och jag fick hedersuppdraget att sköta Modo Dams officiella Twitter-konto idag i Piteå, vilket gjorde mig inspirerad att ordbajsa igen. Det är ju så skönt. Kanske kommer det även bli ett eller annat inlägg på engelska i framtiden, även om jag svurit för mig själv att det aldrig skulle hända. Det är ju töntigt. Men inte ens jag kommer undan amerikaniseringen och värre lär det väl bli. Fan. Ja ja, jag ska i alla fall aldrig bli republikan. Eller äta macka med 3 cm tjockt lager pålägg på.
Pappa säger att björken är gul för att den är sjuk, inte för att det börjar bli höst. Jag väljer att köra på det, för jag är nämligen inte redo för höst. Inte riktigt än. Och tur är det väl att det förhoppningsvis är sommarvarmt i GF när jag kommer över. Men först väntar en spännande (obs inte ironi) vecka i spännande (obs ironi) Vierumäki. Lägg ur handbromsen, tuta och kör. Fast först packa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar