Den där känslan när man inte kan hålla tårarna tillbaka, när det blir alldeles tungt men samtidigt känns skönt. I mörkret, det känns bra så. Det är inte farligt, bara skönt. Att skriva ett brev till sitt ofödda barn, ett barn som aldrig kommer att finnas. Utan adress, utan frimärke. Att läsa upp brevet i riksradio. Att lägga fram strupen, naken. Att blotta sig till det yttersta. Ta kritik men ändå fortsätta, för man gör det inte för kritikern.
Poetiskt. Sorgligt, men så otroligt vackert.
För den som inte lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar