Egentligen är man ensam, faktiskt. Det är sorgligt att komma fram till. Jag vill uttrycka mig, men jag vet inte hur. Jag vill kunna känna att jag lämnar nånting efter mig. Allt känns ibland bara så meningslöst. Man går i skolan för att få en utbildning, man utbildar sig för att få ett jobb, man jobbar för pengar och pengar behöver man för att köpa saker. Men jobbet kan ju ge pengar som ger en möjlighet att köpa den där stugan i skogen? Men ska man behöva köpa nåt sånt? Release, att må bra? Förr i tiden arbetade man för värme i stugan och mat, och mat behövde man för att kunna arbeta sig till ny mat, för att klara en ny dag.
Det är inte så platt, det finns massa bra saker.
Allt måste ha ett syfte, annars är det bara sorgligt på riktigt. Jag tror det också, som isfläcken och invandrarkillen med för hög hastighet. Just nu är det sorgligt, men det kanske kommer nåt bättre även för killen i notisen?
1 kommentar:
Jag lämnar i alla fall två saker efter mig. Två knasbollar som jag älskar mest av allt.
Och så pappa och Castro förståss...
Och mamma och pappa och Janne och pojkarna och Åsa också. Och alla släktingar och vänner och alla roliga människor. Och trista och jävliga också, för den delen. De har lärt mig VÄLDIGT mycket.
Skicka en kommentar