Imorrn far jag tillbaka till Ö-vik, igen. Det känns som jag den senaste tiden ägnat mest tid åt att fara fram och tillbaka. Det hade varit skönt att bara kunna stanna här och skita i allt vad Ö-vik heter, och det hade jag nog gjort om det inte varit för skolan. Det känns som det är lika bra att göra bort det nu och inte lämna så mycket till sen. Det är väldigt lätt att skjuta upp saker.
Men blabla... Annars inte så mycket, lite släktingar har varit här över Valborgs och jag själv har inte gjort nånting på typ fem dagar. Förutom att träna. Känner mig sjukt oinspirerad och skriver väl just i den här perioden min tråkigaste serie inlägg nånsin. Skämmes.
-:-:-
Jag saknar faktiskt lite att pendla mellan Skellefte och Lule, det var ganska trivsamt. Så här i efterhand kändes det på nåt sätt mycket enklare, och jag längtar lite tillbaka. Fast det är väl kanske min grej, att längta tillbaka.
1 kommentar:
Brev till sig själv kan göra under, försätta berg.
En man skrev en gång ett brev, till sig själv, att öppnas om tio år. Han gav sig ut i livet och brevet föll i glömska. En dag bröt upp under buller och bång, lämnade allt i sitt land och hittade så småning om en ny väg. Det var nog så att någon blev sårad. Mycket sårad, över hans val.
Och åren gick och nu kluckade Karibiska havet stilla kring honom. Det kändes som att han befunnit sig där i hela sitt liv. Alltid.
Då dök plötsligt det där brevet upp. POstat till honom själv, skrivet av honom själv, då för länge sedan. Förvånat öppnade han det. Inget stod skrivet, bara en liten teckning fanns där. PÅ honom själv, i en hängmatta mellan två palmer. Förundrad tittade han ut över havet.
Tankarna styr. För oss, nästan obemärkt, över haven. Om vi bara vet vart vi vill.
Skicka en kommentar