The long arm of the law

Igår natt inträffade nåt ovanligt hemskt. Jag, Carol och Joyce hade impulsmässigt lånat Tysklinkans bil för att hämta mina grejer på Kempis vid ungefär ett på natten, när vi på vägen hem möter en polisbil. Shit tänkte jag, och inte tänkte jag det mindre när vi märkte att samma nämnda efter att ha mött oss gör en u-sväng, kör efter oss och slår igång blåljusen!!! Oh my God, detta kunde inte vara sant. Där satt jag i studentmössa, skabbkläder och reflexväst och skulle tappa körkortet en vecka efter att jag tagit det. När det visade sig att jag inte ens hade med mig körkortet och att mitt personnummer inte verkade finnas med i poliskvinnans lilla maskingrej kändes undergången nära. Jag fick blåsa, svara på frågor vars vi skulle, vars vi varit och vars vi skulle igen. Pulsen var väl ungefär 200, och inte blev det bättre av Joyce nervösa skrattattacker i baksätet. Hur som helst hade jag kört utan lyse, vilket var onödigt men inte alls helt lätt att komma ihåg, och poliserna hade tydligen en snäll kväll eftersom jag inte fick några böter eller nåt annat, pjoh! De måste ha tyckt att vi såg vettskrämda ut och tyckt synd om oss, eller så var vi bara exceptionellt snygg, ingen kan säkert veta.

Bäst var ändå Carols svar på en polisfråga:
-Jaha, är ni på väg på studentfest?
-...ser det ut som det eller?
Oslagbart.

Med detta ville jag egentligen bara säga att jag förtjänar nåt sorts pris eftersom jag faktiskt var den av alla vallor som blev stannad av polisen först.
Fälsan: 1
Alla andra vallor: 0

-:-:-

Idag var en sorglig dag, jag trodde nästan jag skulle gå sönder. För två månader sen hade jag aldrig trott att det skulle kännas så här jobbigt att fara hem till Lule igen, men shit. Det är så sjuukt tråkigt att alla sprids för vinden. Vem ska man nu äta kvällsfika eller gå på Coop med? Saknar er allihopa, ni betyder så sjukt mycket och jag tycker om er alla för de alldeles unika peroner ni är.