Etthundratvå dagar.

Nu har jag varit här i USA i över 100 dagar, 102 för att vara exakt. Det får mig så klart att tänka på Big Brother. Herregud, 100 dagar är länge. 27,4 % av ett år. Instängd i ett hus med massa randoms måste det kännas som ett helt år. Minst.

Idag på min rehab fick jag gå ordentligt, utan min fashionabla boot och utan kryckor. Det var vingligt men fantastiskt skönt. Underbart. Tänk vad man tar saker för givet, som att kunna äta småkorv när man vill eller promenera utan mål. Det är såna saker som är viktiga.