Alltid.

Ibland känner jag att man borde sluta med allt och inte träffa någon alls, då kan man ju iaf inte bli sårad. Fast såra sig själv går fortfarande, och jag skulle säkert lyckas. Jag lyckas alltid på nåt sätt. När man känner att nåt är annorlunda (fel kan jag inte påstå att jag har rätt att säga) men inte vill fråga därför att man är rädd för svaret man kan och mest troligt kommer att få. Och sen efteråt när man fysiskt mår illa över det. Ovisshet är fruktansvärt jobbigt men ibland kan den även vara fri från smärta. Fast kanske inte ovisshet, jag tänkte mer på att inte veta om det alls. Ovisshet är inte riktigt samma sak.

Man ångrar sig alltid.

Jag önskar jag kunde vara mer nu och mindre sen och då. Men nu finns inte eftersom nu blir till då direkt man tänkt ordet. Nu finns inte. Det som finns är sen. Då finns också; det som varit är mitt och det vi gjort är vårt. Då kan ingen ta ifrån oss.