Shane var alltid min favorit

Jag lyssnar på ett kassettband. En Westlifekonsert. Jag älskade dem när jag var tio och var tom på en konsert. Två! Det var jag, det känns som ett tag sen. Men det är viktigt att inte förneka den man varit även om det kan kännas pinsamt, det kom jag på nu. Faktiskt känns det ganska mysigt att lyssna. Inte för att det är så värst bra, men det känns tryggt. Som förut. Jag kunde varenda ord de sa mellan låtarna utantill och varje liten ton som skiljde sig från låtarnas studioversion. Jag kan det mesta fortfarande faktiskt, trots att jag inte lyssnat på det här bandet på säkert sex år. Märkligt det där, men det kanske bara är så att det sitter i. Enda nackdelen med kassettbandet är att själva spelaren låter lika högt som en cementblandare när den snurrar. Skitstörigt. Fallwhjärtateknik.