Världens värsta oväder.

Okej. Jag upplever just nu mitt första riktiga oväder här i USA, vilken i Sverige nog skulle klassas som storm. Det blixtrar lätt oftare än en gång i sekunden, vilket faktiskt inte är en överdrift. Det är lite läskigt, när det blixtrar till riktigt ordentligt skallrar det i skåpen och golvet skakar till. Mina huskompisars obryddhet har dock en klart lugnande verkan. I såna här lägen vill man helst bara hoppa in i bilen med mamma och åka runt och åskspana, men det kan ju bli lite svårt.

Nu har jag varit här ganska precis en vecka, en vecka som känns som ett år minst. Ja okej, den här gången en överdrift. Jag glömmer som bort att det är såpass kort tid, jag blir otålig och frustrerad för jag tycker så många saker fortfarande strular alldeles för mycket men en vecka är ju faktiskt bara sju dagar.

I morgon, eller ja faktiskt idag både här och hemma, så händer nånting stort. Landskamp mellan Sverige och Norge. I hockey. På damsidan. I Norrtälje. Det känns verkligen trist att inte kunna vara med för det är något jag velat göra länge. Nästan som en dröm. Fast dröm är nog ett lite väl laddat ord. Vilken konstig grej att vara på isen med sin högra hand fast ha olika färg på tröjorna. Det ska ju vara svart. Eller rött eller vitt. Hur som helst kommer det i alla fall efter helgen stå kvar som ocheckat på min bucket list.