Tjugotredje juli. Idag har jag tänkt mycket på vår stund här på jorden, alltings storhet, men också litenhet. Alltså alla ska ju dö en dag. Så är det ju bara.Jag vet inte, jag försöker att tänka mig det. Ett sista djupt andetag, man fyller bröstkorgen tills den är helt sprängfylld, hjärtat kramar i en avslutande kramp, och till hjärnan strömmar det varmt blod, yrsel, och värme, för att sedan rinna bort. Lite i taget. Du är borta, det kanske är skönt, fan vet jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar