Att skiljas är litegrann att dö. Det är så sant fast ändå inte riktigt. Att skiljas från den som format en under en ganska lång tid är svårt, särskilt att skiljas från sin första form. Ungefär som en kaka, det är inte lätt för en smet att bli av med sin form. Utan sin form blir man inte riktigt sig själv. Eller också för en hjärtepepparkaka att passa i en grispepparkakeform. Det är inte heller lätt, särskilt inte om den redan är gräddad. Men det är lite en annan sak, som man kommer till sen.
Just nu känner jag mig som en smet, en sockerkakssmet. Grå och färglös. Jag vet inte riktigt åt vilket håll smeten, jag, rinner heller.
Sant är att jag på nätterna drömmer att jag blir mobbad av killarna i klassen, och om dina ögon. Sen vaknar jag av ångesten, det är då jag känner att jag inte kan andas. Så utrycker sig stressen, en desperat vilja att gäspa och fylla lungorna ordentligt. En känsla som en dröm för med sig kan verkligen gnaga på en hela dagen.
Fällman, ta tre djupa. Kajsa är bra.
3 kommentarer:
jag kan försäkra dig om att du inte ser ut som en sockerkakssmet, även om du känner du som en..
hoppas det känns lite bättre nu.
det kändes faktiskt lite lite bättre. jag menar, att inte se ut som en är ju liksom alltid nåt...?
du är nog mer en tigerkaka.. inte bara en vanlig trist sockerkaka.. :)
Skicka en kommentar