Gips.

Hallå. Jag känner att jag börjar bli tjatig, men det kan inte hjälpas. Idag var jag tillbaka till min superklinik och fick ett nytt gips, ett riktigt. Fast det är inte av gips, det verkar mer vara nåt sorts typ glasfiberaktigt? Nu kan jag vara helt ute och cykla.

Jag förväntade mig nåt dramatiskt, men det fick jag inte se. I alla fall inte på det sättet jag förväntade mig. Det var bara ett helt vanligt sår, typ lila som Marres skridskofalls-ärr. Hm. Det dramatiska låg istället i hur min stackars lilla vad såg ut, gaaah. Det var lite chockerande att den blivit så pyttesmal så himla fort. Det blev som helt plötsligt så verkligt, så frustrerande, så hopplöst meningslöst korkat onödigt. Sen gick jag och min ständiga sjukhusbesökskompanjon Becca ut i höstsolen och då kändes det genast som att jaja.