Okej. För den som vill läsa bara lättsamma inlägg kan jag rekommendera att hoppa över det här för det blev rätt köttigt.
Men. Jag är ju kanske inte den mest religiösa personen som går runt på denna jord, som många säkert vet. Ikväll skulle en i laget berätta sin livshistoria (varför förstod jag aldrig riktigt) i nån sorts kristen grupp av idrottare på skolan och hon hade bjudit in alla i laget. Det kändes som att det kunde ju vara intressant och även viktigt att visa sitt stöd, ja. Det var det. Och efteråt var det så dags för bibelstudier. Så klart visste inte jag det. Och det var ju nåt nytt. Jag kan knappt komma ihåg om vi ens gjorde det på konfirmationen, jag tycker vi mest fikade. Kan dock vara en efterhandskonstruktion. I alla fall var det en mycket intressant upplevelse. Vi gick i genom bibelord i små grupper och diskuterade. Det kändes märkligt. Jag kände att jag var tvungen att tacka nej när det var min tur att läsa för det kändes helt enkelt obekvämt mot mig själv. Skönt faktiskt att de trodde det berodde på det språkliga.
Det är intressant hur de diskuterar vad som är "rätt" och vad som är "fel". Jag kan inte låta bli att tänka, hur kan de veta? Hur de använder konstiga ord, hur de pratar om att man som en Christian (ja, kristen eller troende, rätt stor skillnad?) ska leva så mycket som Jesus som man kan. Det är svårt att förklara hur det är i Sverige. De flesta är väl kristna (nu menar jag alltså inte religiösa), men inte så många är väl speciellt aktiva? Förutom i Övik så klart. Mina huskompisar tyckte det var mycket märkligt att inte tro på Gud, att de nog aldrig träffat på nån sån.
Men helt klart kan jag konstatera att jag beundrar dem på nåt vis, de som är open-minded. Ibland kan jag tycka det verkar skönt att tro.
3 kommentarer:
Ja, jag känner igen känslan. När jag var yngre kunde jag verkligen längta efter att ha en sådan där stark tro som två tjejer i klassen hade. Det verkade så lätt på ngt sätt.
När jag lite surt frågade hur det kom sig att Gud aldrig visade sig för mig, bara för dem, svarade en av tjejerna:
"Att tvivla är inte svårt. Det får jag kämpa med hela tiden. Det svåra är att tro."
Det svaret sa mig något viktigt. Det är aldrig lätt för någon. Även tro, kanske framför allt tro, är en fråga om att välja, som det mesta i livet. Välja att tro.
Nothing comes for free...
Puss
Min imaginära sektradar blinkar febrilt! Läskigt.
Tror inte att det är en efterhandskonstruktion att det mesta vi gjorde var att fika på konfirmationen, är allt jag också kommer ihåg. Förutom Lotta då :P
Skicka en kommentar