Dag 1.

Nu är min hjärna tillbaka och med i matchen igen. Jag må säga att mina pain killers verkligen fungerade, och det är jag tacksam för verkligen verkligen. Operationen gick bra. Det var en märklig upplevelse att bara somna så där och vakna upp senare och bara inte fatta nånting. Enligt en intern till våran fysio som var med och tittade på operationen så pratade jag tydligen svenska de första fem minuterna jag var vaken, och berättade om att jag tyckte det känts som att jag varit på lektion. Haha! Hjärnan.

Helgen var väl inte superrolig på grund av smärta och ett tillstånd av allmän trötthet och förvirring, men jag är väldigt tacksam att jag fick bo i Peters hus med hans fru Charlene, både vad gäller hjälpen och sällskapet. Vi skickade in en waiver (regler och åter regler...) om att jag skulle få bo där eftersom alla andra var på bortahelg i Ohio och tur var väl det för jag hade helt enkelt inte klarat mig själv. Jag kan inte ens tänka mig hur det hade gått. Otur att jag glömde min husnyckel så jag varken kunde hämta kläder eller skoluppgifter. Oops.

Idag tränade jag för första gången sen min lilla accident. Det var otroligt fantastiskt sanslöst makalöst kopiöst skönt att bara få röra på sig lite igen. Jag antar att det svåraste kommer att bli att hålla konditionen uppe, men jag får köra lite på armcykeln och göra det bästa som går. Fortfarande är jag förundrad själv över hur positiv jag känner mig. Det trodde jag inte om mig själv. Kanske en livserfarenhet.