Att vara en del av ett lag.

Att vara en del av ett lag är väldigt speciellt. Det kan vara utmanande och frustrerande, men mest av allt helt fantastiskt underbart. Det blir som så tydligt direkt säsongen tar slut, den där tomheten som är som ett stort "jaha vad nu då?". Inte lika mycket för själva idrotten i sig alla gånger, som för den sociala biten. Gemenskapen. Att jag ens började spela tennis där i tioårsåldern känns i efterhand som att hallå hur tänkte jag. Fasen vad trist att stå där helt ensam. Känslan av att vinna blir oerhört mycket starkare när man har 20 andra att dela det med. Glädje^20. På samma sätt har man 20 stöttepelare när det känns stormigt och vingligt, eller när man helt enkelt har förlorat. Jag hatar att förlora.

Själva idrotten är ju ganska löjlig i sig (som alla andra idrotter) men med tanke på lagkänslan funderar jag hur jag nånsin ska kunna sluta. Jag kommer måsta spela Korpen-innebandy tills jag är gammelfarmor.

Angående allt det här med OS.

En person sa en gång för en massa år sen till mig att jag skulle fundera på att kanske inte vara för ärlig i blogginlägg. Då tänker jag på Kristian Gidlund och vad det är för mening att skriva om vad jag har gjort idag eller ätit till frukost. Det är möjligen intressant om jag är nån helt briljant superkändis, typ Carina Berg. Men det är jag ju inte, så då kanske det mest intressanta är att beskriva saker som de är. Naket och ärligt.

Jag är besviken och jävligt less. Men det är inte som att jag inte visste om det, tro inte det. Det är ju först nu när det är officiellt som man kan uttrycka sig. Så är det ju för alla, de som vet att de kommer komma med och de som vet att de inte kommer med.

Jag försöker hitta klyschor, typ "man växer mer i mot- än medgång", och "har min gjort sitt bästa har man iaf inget att ångra". Eller kanske "men tänk på barnen i Afrika!". De är alla sanna, men det gör det inte så mycket enklare.

Sen tänker jag att jag kanske nånstans hjälpt till att få mina älskade vänner dit de velat komma. Pushat Marre Lindh på cykelintervaller i sommar, eller skjutit Valle i skallen en gång för mycket så hon fick den där nä nu jävlar-attityden som man behöver för att bli bättre. Jag vill att alla mina små röda hjärtan ska veta hur stolt jag är över dem, er! Det kan jag inte komma ifrån. Har man gjort en sån här satsning vet man hur mycket som krävs. Uppoffringar, ändlösa timmar på ett förbannat jävla äckligt gym. Valle, Erika, Jolof, Emma och Marre. Ni är grymma. Och så klart min bästa roomie Grahnisen.

Jag har bestämt att det är okej att vara bitter, även om jag är stolt över att ha gjort mitt bästa. Och man får vara ledsen, är man inte det har man inte brytt sig tillräckligt. Punkt. Så funderar jag vad jag ska göra. Kanske bli författare. Politiker. Research psychologist. Eller spela lite mer hockey. Eller kanske allihopa, varför ej. Jag är i alla fall på rätt ställe, har underbara vänner både här och hemma, och världens bästaste familj. Så även om det är en klyscha har jag faktiskt inget att ångra.

Viktigt inlägg i debatten: Goldieblox "More than just a princess"

Jag vet att det har varit lite seriöst här ett tag, men det känns nödvändigt. Allt svammel översvämmar hjärnan. Värst är Vine. Så. Drygt.

Här är istället nåt riktigt, ett viktigt inlägg i en debatt jag inte tycker är högljudd nog, förutom kanske när danska politiker får tycka till. Flickor är mer än bara prinsessor, flickor vill också bygga raketer i lego. Pojkar ska leka med dockor, om de vill. Många pojkar och flickor får det säkerligen också, problemet tror jag är att de inte ens vet om att de skulle kunna vilja annat. Samhället behandlar pojkar och flickor olika från den dagen de tittar ut från livmodern, kanske till och med redan innan det. Det är så djupt rotat i samhällsstrukturen att vi inte ens tänker på det. Därför. Är det så viktigt att synliggöra det. Dessutom gör det saken lättare för de pojkar och flickor som vet att de tycker om annat än vad normerna säger att de ska tycka om. För det är trots allt inte helt lätt att sticka ut.

Tagning.

Äntligen har jag lyckats fastna på en hockeybild. Jag är rent ut sagt jäkla stolt.

Courtesy Eric Classen, UNDsports.com

When we were winning.

Allt spelar roll. Vissa saker och personer spelar mer roll. Vi är på bussen på väg till Bemidji Minnesota, och jag lyssnar på gammal svensk musik. Det är så mycket jag anno 2004, Johanna fjorton och ett halvt. Svensk musik kan vara så mycket vemod, vi är nog mer vemod. Som taget ur en Lukas Moodysson-scen säger Sanna. Så sant. Grått och ångestladdat.

Sanna har spelat roll, och spelar roll. Väldigt stor roll. Jag undrar vem jag hade varit utan henne och hennes inflytande. Bara all musik! Wow. Jag kanske hade varit ett Justin Bieber-fan? Okej knappast. Men man vet aldrig. Fast nä, knappast.

Att träna på ingenting.

Jag har aldrig varit så mycket för alla dessa fånga dagen-ordspråk. Carpe Diem. Det är ingen slump att jag fick "KORV" av Carol att skriva i vita bokstäver på väggen istället för Live Laugh Love. Men idag fick jag i uppdrag att träna mindfulness; leva här och nu snarare än sen, vara medveten. Jag cyklar intervaller för att vara bra SEN nån gång. Då fanns och sen kommer, men nu är det enda som finns. En promenad till class behöver inte bara vara att ta sig från A till B på det mest tidseffektiva sättet, det kan vara att inta; reflektera; tänka; känna. Eller bara lyssna till ljudet av krispigt torra löv under en sliten skosula. Sitta på en bänk på campus och titta på ekorrar. Eller bara stirra. Skönt.

Igår köpte jag min första burk jordnötssmör.

Priset man betalar.

Elitidrott kan vara hårt, brutalt. Det är krav och press; för vissa från sig själv och för andra från folk runt omkring. Hockeyhjältepappan till exempel. Allt man gör är för idrotten, i alla fall om man ska komma nånstans. Det är inte som ett vanligt jobb, det är 24/7. Det ska ställas krav, det är en del av grejen. Och absolut, många jobbar för mycket och tar med sig arbetet hem, har stenhårda krav och blytung press. Men få lever som elitidrottare. I det ingår inte bara själva träningen, själva idrottsprestationen. I rollen som elitidrottare ingår allt. Man ska självklart äta rätt och sova bra, men i felkombination med ovan nämnda faktorer kan det bli knas, kaos. Middagen blir inte bara mat, den blir en prestation den med. Man ska äta rätt. Nyttigt och mycket, så man orkar. Men så ska man ju gärna vara smal och feminin också, så där som kändisarna. Man ska vara bäst och fysiskt redo, plus snygg och inte för biffig. Vilken jävla balansgång? Inte konstigt om man vinglar ner från bommen.

Jag läste precis om Kim på dn.se, eller aftonbladet.se för den som föredrar det (spelar ju ingen roll eftersom alla redaktioner bara köper in sitt stoff från TT...), och jag måste säga att det är viktigt och starkt av henne, av alla som gör det, att berätta. För att hjälpa nån annan, eller sig själv.

Ps. Så jävla okänsligt DN...

Nu ska jag gå och äta en fet cookie.

Äntligen. Match!

Egentligen skulle jag ta en pre game-nap men det går inte för jag är så exalterad. Därför. Att. Ikväll har vi våran första träningsmatch här borta, mot Persuit of Excellence från Kelowna, Kanada. Japp, det var där vi var sensommaren 2009 och hade läger och dessutom badade lite. Intressant hur cirklar sluts, eller oändliga åttor slingrar. Typ.
I alla fall, match ikväll. Äntligen. Ett år senare och vad har inte hänt, ingenting har inte hänt om man ska använda krångligt många negationer. Men det känns bra, det känns rätt och jag är redo. Framför allt ska det bli otroligt, fantastiskt, sanslöst, makalöst, kopiöst roligt. Dagen till är i UNDs färger. Man måste ju göra det lilla extra.

Dock inte det lilla extra i att bära svarta karateskridskor, inte än. Den som nånsin kört in ett par skridskor vet att det inte är världens roligaste. Det är tvärtom rätt tråkigt, jobbigt. Smärtsamt, ja. Att få nya prylar är julafton, men sen att börja använda dem är en annan historia. Det är mer som nyårsdagen.

Karateklubbor

Kuligheter på FanFest förra söndagen.

Bildrapport.

Hallå.

Jag trivs bra. Det känns på så många sätt så mycket enklare och skönare den här gången. Mindre stress, mer mys.

Skönt.

Lagpose.

Myspose.

Simmarpose.

Bara helt jävla platt.

Kristian Gidlund.

Den där känslan när man inte kan hålla tårarna tillbaka, när det blir alldeles tungt men samtidigt känns skönt. I mörkret, det känns bra så. Det är inte farligt, bara skönt. Att skriva ett brev till sitt ofödda barn, ett barn som aldrig kommer att finnas. Utan adress, utan frimärke. Att läsa upp brevet i riksradio. Att lägga fram strupen, naken. Att blotta sig till det yttersta. Ta kritik men ändå fortsätta, för man gör det inte för kritikern.

Poetiskt. Sorgligt, men så otroligt vackert.

För den som inte lyssnat på Kristian Gidlunds sommarprat. 

Globetrottern.

Hej. Igen. Tillbaka i Swe men denna gång Uppsala. Hos bror. På soffan. Mysigt. Han snarkar men jag tycker han borde vakna och göra frukost åt mig, jag ska ju trots allt fara idag igen. Vad fort det går, en sommar. Och då blev den ju ändå längre än tänkt. Inte konstigt att väskan väger bly när man släpar hela livet över Atlanten.

Veckan i Finland bjöd på många överraskningar, till exempel god köttgryta, god kycklinggryta och supergod fisk. Vad händer med världen? MVG till Vierumäki, kanske till viss del på grund av lågt ställda förväntningar. Sportsligt finns det mer att önska, men det kan man säkert läsa om i andra bloggar. Det eller hur man bäst gör en, så kallad, burpee.

Usch nu blev jag nervös. Jävla Atlanten och flygplan och överviktsbagage och distans och tidsskillnad och jetlag och saknad. Fast det kommer bli annorlunda. Kul. Kulare.

Kronärtskockan.

Upplands Väsby är sig likt och maten är bra, vi mår bra. Fast nä den är nog ännu bättre än vanligt, särskilt lunchen och frukosten. Tänk om man kunde ha en egen kock hemma, nån som styr upp kronärtskocka i god marinad. Fasen! Jag kom på nu att jag glömde äta upp kronärtskockan på Valla. Vilken ångest. Mallan om du läser det här, ät upp den. Mallan om du läser det och den är gammal, begrav den och hälsa att jag är mycket ledsen att den fick sätta livet till i onödan. Vilken ångest. Dessutom lämnade jag lasagne i frysen, en parantes.

I morgon åker vi till Finland, alltså inget mer lyxlunchbufféande. Kanske en köttgryta och potatis. Men vafan, nåt måste ju vara bra med det med tanke på att det närde hela svenska folket i hundratals år.

Jaja. Det här var ju viktigt.

Där man inte trodde man skulle bli kvar.

(Hej)

Kanske är det något med luften, kanske är det bergen, eller kan det vara vattnet i viken. Nåt är det i alla fall med Ö-vik som gör att man aldrig liksom kan slita sig därifrån, hur man än flyttar och flänger så finns det alltid kvar. I blodet, i själen. Det är som Annika Norlin sjunger, "mitt hem är där mitt hjärta är". Det betyder i såna fall visserligen att man kan ha flera hem, men det är väl så det är. Jag hatar att säga hej då, men med erfarenheten kan jag det underbara med att komma hem igen. Och allt är precis som vanligt. Mina små hjärtan.

Carol och jag fick hedersuppdraget att sköta Modo Dams officiella Twitter-konto idag i Piteå, vilket gjorde mig inspirerad att ordbajsa igen. Det är ju så skönt. Kanske kommer det även bli ett eller annat inlägg på engelska i framtiden, även om jag svurit för mig själv att det aldrig skulle hända. Det är ju töntigt. Men inte ens jag kommer undan amerikaniseringen och värre lär det väl bli. Fan. Ja ja, jag ska i alla fall aldrig bli republikan. Eller äta macka med 3 cm tjockt lager pålägg på.

Pappa säger att björken är gul för att den är sjuk, inte för att det börjar bli höst. Jag väljer att köra på det, för jag är nämligen inte redo för höst. Inte riktigt än. Och tur är det väl att det förhoppningsvis är sommarvarmt i GF när jag kommer över. Men först väntar en spännande (obs inte ironi) vecka i spännande (obs ironi) Vierumäki. Lägg ur handbromsen, tuta och kör. Fast först packa.

The Supremes.

Typ så. Fast vi var snyggare när vi stod bredvid.

När jag var liten hade mamma en blå Merca, EXR. Den var så jävla snygg. Och cool. Hon brukade säga att den var lite som att styra ett skepp. Jag fattade inte riktigt då, men jag tror jag kan tänka mig nu. Lite sådär gungig och svampig, med en stor ratt nästan som ett gammalt roder. I Mercan fanns så klart en kassettbandspelare och vi brukade lyssna på Diana Ross and The Supremes. Så jävla bra. Min danska (eller finska, eller vem fasen vet) vän Michelle är väldigt into gammal musik och när vi i helgen lyssnade på The Supremes på vinyl fick jag sådär minneshurvens. Jag hade verkligen velat få provköra den nån gång.

Back in business.

Det blir ju alltid så här, direkt när man tar en liten paus känns det som döden att skriva ett inlägg igen. Vad betyder det? Kanske ska man lägga ner, eller så inte. Kanske göra en Ida och göra nåt lite förhastat som att ta bort sin Instagram innan man riktigt hunnit tänka efter.

Det har hänt lite sen sist. Jag har hunnit vara hemma (Just ja, bra ursäkt. Hemma har man inte tid för sånt som blogg. Pff, vad är det?) och ha världens bästa jullov med family, Frida och nästan nästan alla mina bästisar. Skulle vilja lova i alla fall 93% av dem. Minst. Fort gick det, fast jag var hemma länge. Längre jullov än jag kan minnas faktiskt.

Jaja. Nu är jag tillbaka igen. I GF. Och på isen. Det känns underbart, jag får till och med springa igen. Fasen vad kroppen är fantastisk, fort gick det att läka också. Ändå. Och jag har ännu inte tittat på min nedräknare. Kanske bör undvikas också.

Julmust.

Alltså. Jag skulle kunna gråta just nu. Av lycka. När vi var i Minneapolis för några helger sen svängde vi förbi IKEA och vad köpte jag där om inte julmust. Sparartjej som jag är har jag haft kvar dem till nu, att ha som uppladdning inför att åka hem och inför den svenska julen. Hurra! Bästasomfinns som Annie skulle ha sagt. Jag tog en paus i pluggandet och gjorde lite plättar (pankisar för er söderbor) så här på kvällskvisten. Och tittade på julkalendern. Och lyssnade på Oh helga natt. Så klart.

På onsdag kväll åker vi hemåt. Ja, vi. Det har visat sig att vi råkar vara bokade på samma flight hem, jag, Jose och Michelle K. Helt jävla fantastiskt. Jag tror inte det kan bli bättre faktiskt, helt ärligt. Båda mina favoritdanskor med mig över till Skandinavien. Det firar jag med lite mer julmust.

Helgen har varit en smula seg. Det beror på att alla varit iväg på bortamatch i Wisconsin och jag som skadad inte får följa med. Typiskt. Tur jag är bra på att tänka, så man kan hålla sig sysselsatt. Fast det har inte varit några större bekymmer egentligen. Har ju som sagt en del att göra innan SverigeNyköpingFrida.

Multitasking på hög nivå. Baahh.

Finals week; överbelastat system, typ del 2

Okej. Så det finns nåt som heter finals och finals week. Slutprov skulle man kunna säga. Man avslutar kursen med prov som i många fall är på hela kursen. Det är det vi är mitt uppe i nu. Helt ärligt så har jag aldrig pluggat så här mycket i hela mitt liv. Psykologi och Bio-antropologi (gah) i morgon, några små uppgifter på det och sen ska det hinnas med fyra prov nästa vecka innan planet lyfter mot Europa på onsdag. Tillåt mig att svära men fy fan. Jag är helt slut. Hjärnan är överhettad och det får inte plats ett enda ord till. Osteodontokeratic.. Nej. Fullt.

Nu får det vara nog. Nu tittar jag på julkalendern istället.

Överhettning.

Min hjärna är överhettad. 11 timmars plugg igår och för många idag igen. Måste. Sova.

Första advent.

Idag är det första advent, redan. Jag har firat genom att titta på första avsnittet av julkalendern med en dags försening. Mysigt. Jag tror inte de riktigt har advent här, bara en känsla. Dumt eftersom advent kanske kan vara det mysigaste som finns, den där nedräkningen inför julen som nästan gör hela grejen. Det är väntan på julen som är det bästa. Just nu väntar jag ganska mycket på den om man säger så.

Det är 10 dagar till jag landar i Sverige på Lucia. 10 bara, det är ju ingenting. En vecka och lite till. Och, vi har upptäckt jag och Jose att vi flyger hem tillsammans. Kan det bli bättre. I Amsterdam åker hon hem mot Danmark och jag till älskade älskade Sverige. Jag tror inte jag riktigt inser själv hur mycket jag saknar det. Det är det där med att kapa av lite av känslorna för att spara på hjärtat.

Annars är det väldigt väldigt mycket att göra i skolan så här de sista veckorna med finals week coming up och massa uppgifter som ska vara inlämnade innan. Gaaah. Jag ska aldrig klaga när jag kommer hem till Sverige och ska plugga (så säger man ju bara). Nej gud nu får jag sluta skjuta upp det här. Det är ju intressant hur man när man verkligen måste göra nåt (plugga) kommer på vad som helst att göra istället, saker man inte gör i första taget annars direkt. Städa och tvätta för att nämna två exempel.

Etthundratvå dagar.

Nu har jag varit här i USA i över 100 dagar, 102 för att vara exakt. Det får mig så klart att tänka på Big Brother. Herregud, 100 dagar är länge. 27,4 % av ett år. Instängd i ett hus med massa randoms måste det kännas som ett helt år. Minst.

Idag på min rehab fick jag gå ordentligt, utan min fashionabla boot och utan kryckor. Det var vingligt men fantastiskt skönt. Underbart. Tänk vad man tar saker för givet, som att kunna äta småkorv när man vill eller promenera utan mål. Det är såna saker som är viktiga.