16.23, 1/4-08
Idag är en vacker dag. Första dagen i april. Solen skiner, snön blir till vattenpölar på gatorna och bussen rullar precis förbi Kulturens Hus i min hemstad, Luleå. Jag är på väg till det som känns som min andra hemstad, Skellefteå. Ikväll har vi sista träningen för säsongen, kanske alls sista ispasset.
Iaf med det lag jag kallar AIK.
Min mage mår bra, det känns som det är hjärtat som får ta smällen. Vilken gång i ordningen är det inte som jag sitter på den här bussen, på väg till Skellefteå? För lite mer än två år sedan gjorde jag det för första gången. Jag skulle provträna. Officiellt alltså.
Rålle hade stekt fiskpinnar och det var ärtskidor i salladen. Eller var det det? Det brukar vara det iaf. Rålle trodde jag kom från Timrå, Sanna förtydligade: Team Norr.
Jag var nervös och spänd, ung. Iaf yngre än jag är nu. Det är den bästa resan jag gjort, absolut. Sanna frågade igår om jag ångrade att jag gått till AIK. Det gör jag inte, hur skulle jag kunna? Allt jag fått: speltid; erfarenhet; glädje; men framförallt underbara människor och kärlek.
Hur var jag då, tänker jag. En arg junis med storhets. Riktigt så känns det inte längre. Laget i allmänhet, och Kajsa och Sanna i synnerhet, har under två års tid tagit ner mig på jorden, och det är jag evigt tacksam för.
Ångesten trycker på och tårarna vill fram. Det kan vara sista gången Sanna hämtar mig med Laila i Skell, för en träning. Det känns sentimentalt. Första gången, gången med fiskpinnarna, vågade jag knappt prata. Mitt ben hoppade upp och ner i nån sorts paniknervositet. Jag var rädd, men lycklig.
Idag känns som slutet av en period i mitt liv. Jag är fortfarande rädd, ovisshet är skrämmande. Men klyschor är bra och slutet på en sak är början på en annan (kanske inte slutet på livet, som kan vara början på ingenting, men det vägrar jag tro). Framförallt är jag fortfarande lycklig. Den kontakt jag har med Sanna och den connection jag känner mellan oss tror jag är svår att hitta hos någon annan. Den växer inte på träd, och det vågar jag säga trots min ringa erfarenhet.
De vänner AIK gett mig hoppas och tror jag att jag alltid kommer ha kvar, jag vill att de underbara människorna är en del av mitt liv. Ni växer inte heller på träd.
Saj kommer alltid äga mitt hjärta, och Kaj: kräftan är ju bara oslagbar!
Fällipäll, 16.54
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar