Imorse lämnade vi vårt älskade hem i Kelowna och satte oss på bussen till Vancouver. Det tog några timmar och inte kändes det kortare när vi märkte att vi fått en busschaufför som är sämre på köra än Tage (inget ont om Tage eg, men han är faktiskt en rent bedrövlig chaufför...). Han gasade tills vi var ungefär en meter bakom framförvarande bil varpå han tvärbromsade. Eco driving var nog inte hans grej, men han hade fan tagit OS-guld i hur-man-snabbast-får-en-hel-buss-på-40-pers-att-bli-åksjuk.
När vi kom fram till Vancouver gick jag, Annie, Mille och Emma en sväng och kollade de närmaste gatorna runt hotellet. Faktiskt är det lite skrämmande att se hur många uteliggare o.d. som finns här och som folk bara går förbi. Men jag antar att man blir så, avtrubbad. Stämningen höjdes dock 1000 snäpp när vi gick över vägen och Mille blev blåbärsbajsade på av en fågel som flög över oss, hahahaha.
Här i Vancouver är jag tillbaka med min gamla kära roomie Valle, aka Wally. Vi bor på 11:e våningen på ett hotell man kan säga har rätt nice utsikt.. Det känns askalasbra, även om jag måste medge att jag saknar min gamla Kelownafamlilj. Och jo! En av våra lagvärdar här är från Pite och har världens skönaste hemmadialekt så då kom det faktiskt en släng av hemlängtan smygandes. Tänk Björkman/Empan/Lulle...
Det sägs att det hänt en hel hemma, jag tror jag gör bäst i att inte kommentera.
Btw ska Carol-Carol under 13.
1 kommentar:
Jasså, ni är i Vancouver nu? Morfar och Carina H frågade idag (sändag) om du var på väg hem nu. De trodde tydligen att den där matchen mot killarns, som det stod att läsa om i NK, var det avslutande, stora ni skulle göra. Alla blir förvånade när jag säger att ni stanna två veckor till. De tror nog du/ni emigrerat vid dethär laget. Känns faktiskt länge nu gumman. Skypade (?) just med dig men din röst hördes som en liten svag sommarpust. Men det var godis att höra det lilla. Puss gumman. Snart är du hemma igen!
Skicka en kommentar